The Flying Aspidistra

2006-04-05T18:30:00.000+01:00

2006-04-05T18:18:00.000+01:00

2006-02-14T19:14:00.000Z

2006-02-14T19:12:00.000Z

2006-02-14T19:10:00.000Z

2006-02-14T19:09:00.000Z

2006-02-14T19:08:00.000Z

2006-02-14T19:07:00.000Z

2006-02-14T19:04:00.000Z

Alva i London

2006-01-11T11:16:00.000Z

2005-09-21T10:16:00.000+01:00

2005-09-21T10:14:00.001+01:00

2005-09-21T10:14:00.000+01:00

2005-09-21T10:13:00.000+01:00

2005-09-21T10:12:00.000+01:00

2005-09-21T10:11:00.000+01:00

4

2005-09-14T17:59:00.000+01:00

3

2005-09-14T17:58:00.001+01:00

2

2005-09-14T17:58:00.000+01:00

2005-09-14T17:57:00.000+01:00

Racist Spin from Down Under.

2005-02-25T14:15:00.000Z

Ja... terrorhysterin håller i sig. Nu varnar Londons polischef, som också heter Blair, att terroristerna kan försöka upprepa succén från Madrid förra året. Men... i Madrid resulterade terroristattacken i ett maktskifte där den nya regeringen hade en politik mycket mer i linje med terroristernas önskemål. I Storbritannien skulle den effekten utebli: efter månader av taktiskt velande hann ju Tories uttrycka sitt stöd åt irakkriget lagom i tid till valet i Irak. Återstår då Liberal Democrats, som väl faktiskt i politiskt avseende ligger närmast Zapatero. Men de fick just sina lägsta noteringar på mycket länge, nu sedan Irakkriget hamnat i skymundan.

Fast å andra sidan: enligt en undersökning nyligen svarade 37 procent av väljarna att de inte röstar på Charles Kennedys parti men att de skulle göra så om partiet hade en chans att vinna i deras valkrets. Snacka om fångarnas dilemma alltså...

Men men. Med eller utan terroristattacker verkar det som att regeringen håller på att tappa mark. Tories har hämtat över en viss Lynton Crosby från Australien (där han hjälpt en annan Howard att vinna val) . Crosby har fått Tories att släppa tidigare hämningar och spela the race card helt och fullt. Mycket riktigt betalar det av sig i opinionen och gapet mellan de två största partierna är nu endast 2-3 procentenheter. Crosby har alltså fungerat som folkpartiets Johan Jakobsson. Så tvärtemot vad jag tidigare påstått ser valet ut att bli allt annat än en promenadseger för Labour. Framför allt är det ett lågt valdeltagande som hotar fälla regeringen.

Det finns dock en sak jag inte förstår. Om man vill vinna billiga opinionsmässiga framgångar genom att surfa på främlingsfientliga stämningar, vad behöver man överbetalda konsulter till? Jag har aldrig arbetat i något partihögkvarter, men jag kan tänka mig att det är ganska lätt att knåpa ihop främlingsfientliga utspel som får maxad uppmärksamhet i pressen. Så vad behövs Lynton Crosby och Johan Jakobsson till? Är deras roll att, precis som konsulterna i näringslivet, ge legitimitet åt åtgärder som ledningen vet är nödvändiga men fotfolket har svårt att acceptera? Eller är det för att de är särdeles bra på att utföra balansgången i gråzonen mellan främlingsfientlighet och rasism? Är det någon som vet?

Blair 1 - Rättsstaten 0.

2005-02-24T09:47:00.000Z

Hm... igår uttryckte jag en förhoppning att liberala bloggare skulle reagera på den brittiska regeringens nya terroristbekämpningsplaner. En som gjorde så heter Greger Hälltorp. Jag vet inte om Greger följde debatten i underhuset, men när han säger

Det enda tänkbara argumentet för den här typen av åtgärder är att man menar att
det är bättre att leva i en odemokratisk värld där inga terrordåd begås. Jag
håller inte med.

är det oväntat likt det argument som Tony Blair faktiskt använde i debatten:

There is no greater civil liberty than to live free from terrorist attack.

Det är inte alla som håller med om den devisen. Men för att piska upp lite hysteri lagom inför det kommande valet varnade Charles Clarke att det är mycket möjligt att terroristerna planerar en attack liknande den i Madrid förra året. Jag måste erkänna att jag själv i morse funderade på vilka försiktighetsåtgärder man bör vidta sista veckan före valet. Är det säkert att åka tunnelbana? Osv. Så nog fungerar skrämselpropagandan.

Förslaget mötte som väl är hårt motstånd såväl från oppositionen som inifrån Labours egna led. Ett flertal före detta Labour-ministrar, såsom Clare Short och Frank Dobson och förre utrikesministern Robin Cook, har uttryckt sitt ogillande. Kritiken var i vissa delar skoningslös. Ta till exempel Labours Brian Sedgemore:

Our debate is a grim reminder of how the Prime Minister and the Home Secretary
are betraying some of Labour's most cherished beliefs. It is truly terrifying to
think what these MPs will vote for next. I myself can only describe this as New
Labour's descent into Hell and Hell is not a place I want to be.

Men tyvärr räcker inte detta eftersom Labour har tillräckligt mycket nyttiga idioter för att få igenom förslaget ändå. Omröstningen resulterade i 309 röster för och 233 emot.

Situationen är paradoxal, för nu är det snart bara det odemokratiska överhuset som kan rädda några av demokratins grundvalar.

Pre-emptive anti-terrorism, hurra!

2005-02-23T10:55:00.000Z

När Charles Clarke för ett par månader sedan efterträdde David Blunkett som Home Secretary, var det många liberaler som vädrade morgonluft. Den nye ministern var nog inte riktigt lika sugen på att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter som sin företrädare. Men ack vad man bedrog sig. Clarke står precis i bregrepp att skynda en anti-terroristlag genom parlamentet som ger honom långt gående befogenheter i terroristbekämpningen. Vi har inte råd att vänta tills terroristerna slår till, menar Clarke, och hävdar att det är ren tur att London ännu inte följt på attackerna i New York och Madrid.

Vad är det då som föreslås? Jo, inrikesministern ska få befogenhet att utdöma en rad olika straff mot terroristmisstänkta, såsom exempelvis husarrest, reseförbud eller restriktioner i tillgången till telefon och internet (hur kontrolleras detta?). Det går i nuläget inte att tillämpa gällande straffrättsliga regler och procedurer, eftersom bevisen mot de misstänkta normalt är av en typ som inte godkänns av domstol (buggning, etc). Den nya lagen skulle ersätta den provisoriska lag som instiftades efter 11 september, vilken överhuset förklarat vara i strid mot mänskliga rättigheter. Den nya lagen ska omfatta såväl brittiska medborgare som andra.

Charles Clarke menar att de åtgärder som tillåts i lagen egentligen inte behövs just nu, men man måste vara beredd den dagen terroristerna slår till:

This is an important Bill. It raised serious and difficult issues but we must
have the capacity to protect our people now and to do so in the future... it
would be the gravest dereliction of duty to wait until we have suffered a
terrorist outrage here and then respond after the event.

Oppositionen har slutit en pakt emot lagen och många av labours parlamentsledamöter uttrycker diskret sitt ogillande mot Clarkes förslag. Argumenten är solklara: den nya lagen går längre än någon tidigare och beskär terroristmisstänktas rättigheter mer än vad man gjorde under andra världskriget. Inte ens USA har tyckt sig behöva en lag av denna kaliber, för att inte tala om alla Storbritanniens europeiska grannar. Det är vidare främmande för brittisk (och demokratisk) rättstradition att en minister utdömer straff och dessa extraordinära befogenheter bryter mycket riktigt mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Som Kate Allen från brittiska Amnesty uttrycker det:

Today's details cannot disguise the essence of the new Bill: the Home Secretary has reserved the power to place anyone in the UK under house arrest without charge or trial, based on secret evidence. This is nothing short of internment at home.

Till råga på allt skall denna lag skyndas igenom parlamentet utan riktig debatt, för att träda i kraft innan den gamla lagen upphör den 14 mars.

Inför den massiva oppositionen har Clarke modifierat sitt förslag något. Grundprincipen, att frångå rättsstatens principer i jakten på terrorister, finns kvar. Men den juridiska överprövningen ska gå lite fortare än vad som tidigare aviserats.

Var finns alla liberala bloggare som just jublade över demokratins seger i Irak? Har vi verkligen råd att vänta tills någon faktiskt fått sina mänskliga rättigheter insrkränkta innan vi reagerar?

Fox Hunt Ban

2005-02-18T10:35:00.000Z

Idag upphör en månghundraårig tradition i Storbritannien. Eller åtminstone blir den olaglig. Labour har nämligen infriat ett löfte från 1997 om att förbjuda den traditionella sporten att jaga räv med hundar. Efter en rad turer och konstitutionella spörsmål har man alltså äntligen lyckats kasta detta köttben åt partiets vänsterflygel. Vem ska nu kunna komma och säga att Labour svikit sina ideal? Man har ju satt punkt för en av den brittiska överklassens mest smaklösa excesser.

Eller har man det? Den nya lagen kommer bli väldigt svår att tillämpa. Det är ju fortfarande tillåtet att jaga räv med hundar, så länge man inte låter hundarna döda rävarna. Om hundarna likväl ger sig på räven ifråga måste polisen kunna bevisa att det inte skedde av misstag, utan att det var jägarnas uppsåt. Jag är sannerligen ingen expert på jakt, men jag föreställer mig att det kan bli lite trixigt. De olika djurrättsgrupper som kampanjat för den nya lagen lovar dock att de ska fortsätta hålla koll på jägarna och bistå polisen i dess nya uppgift. Ironiskt nog får alltså polisen byta spår från att bevaka aktivisterna till att bevaka jägarna.

Men för mig är den avgörande frågan inte lagens genomförbarhet utan dess syfte. Vad är poängen? I den massiva rapportering som gjorts kring lagens ikraftträdande har denna fråga lyst med sin frånvaro. Mina brittiska vänner, som över lag stöder lagen, kommer med argument som "det är avskyvärt att människor ägnar sig åt en så bestialisk sport". Kan man tycka, men ett fritt och demokratiskt samhälle bygger faktiskt på att man inte kriminaliserar allt som är avskyvärt eller smaklöst.

Men det handlar nog inte så mycket om rävarnas välbefinnande utan mer om en klasskonflikt. Precis som rävjaktsdebatten är ett rött skynke för den brittiska överklassen, är fastighetsskatten en aldrig sinande källa till irritation för dess svenska motsvarighet. Som en vanlig Svensson kan man i båda fallen ha svårt att känna sympati med, eller ens förståelse för, överklassens vrede. Men det finns en avgörande skillnad. Det finns goda skäl att omfördela överklassens resurser till de som har det sämre ställt, framför allt med en skatt som inte har några snedvridande effekter. Men om det roar överklassen att skicka sina hundar på stackars oskyldiga rävar, bör de faktiskt vara i sin fulla rätt att göra det.

What's right with British Conservatism?

2005-02-17T11:31:00.000Z

Det har gått ett tag sedan jag skrev sist, och under tiden har så mycket hänt att man inte vet var man ska börja. Men okej, jag var på en mycket intressant debatt på Institute of Contemporary Arts (garanterat bästa julklappen, tack Johan!). Ämnet för kvällen var "What's wrong with British Conservatism?" och i panelen satt ett antal potentater med olika grad av anknynting till de brittiska konservativa. För egen del hade jag nog varit mer intresserad av en debatt på ämnet "What's the point with British Conservatism?", men då jag efter några månader som invånare i det Förenade Kungadömet betraktar Tories som ett av dess stora mysterier, kunde jag inte motstå att gå dit och lyssna.

Först ut var Irwin Steltzer, en snubbe involverad i diverse konservativa thinktanks på andra sidan Atlanten, tillika kolumnist i ett par brittiska tidningar. Denne pekade ut fem punkter som skiljer den blomstrande konservatismen i USA från dess motsvarighet i Storbritannien:

George W Bush håller fast vid sina värderingar i alla lägen, medan Tories vinglar fram och tillbaka.
Amerikanska konservativa har kul medan deras brittiska motsvarigheter gör ett plågat intryck.
Republikanerna i USA har företrädare som gör ett sympatiskt intryck medan få väljare skulle fästa sin tillit till Michael Howard.
Det är mycket högre i tak bland de amerikanska konservativa.
Motståndet är mindre i USA; Demokraterna är svaga medan New Labour under Tony Blair är en livsfarlig motståndare för Tories.

Mycket ligger väl i dessa kommentarer. Men för egen del är jag benägen att betrakta frågan från den andra sidan: varför har Tories väljarstöd överhuvud taget? De är gamla och bittra och deras kärnväljare håller på att dö ut. Dessutom har ju Storbritannien redan en konservativ regering, så vad ska man med en konservativ opposition till?

För ja, i alla andra europeiska länder skulle New Labours politik betecknas som konservativ. Efter åtta år vid makten har man fortfarande ett av Europas lägsta skattetryck (35,3 procent enligt senast tillgänglig siffra, ett par procentenheter under OECD-snittet). Bland huvudpunkterna i New Labours politik finns hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Okej, i en nyligen utgiven bok som sammanställer Labourregeringens politiska bedrifter, konstateras att de rika fått det marginellt sämre och de fattiga fått det bättre sedan 1997. Men det rör sig om små förändringar som även en konservativ borde kunna stå ut med.

Men nu ser det ut som att de konservativa trots allt hittat sin nisch: att ta itu med det moraliska förfallet i England. Ungdomar dricker, tar droger och har sex i ungefär samma omfattning som i andra länder. Detta är givetvis illavarslande. Med en massiv informationskampanj på skolor och vårdcentraler ska man göra något åt ungdomens "brist på självkänsla" och grupptryck. Kanske borde man prova samma koncept i Sverige? Varför inte låta Göran Hägglund turnera på svenska skolor och visa att man inte behöver dricka alkohol för att vara cool?

Väljarna låter sig dock inte imponeras av denna omsorg om de ungas välbefinnande. Gapet mellan Labour och Tories är större än på mycket länge. I den senaste undersökningen får Labour 42 procent, Tories 30 och Liberal Democrats rasar ner till 18 procent. Samtidigt ser det ut som att valdeltagandet kan bli det lägsta sedan första världskriget. Inte att undra på, då bara 21 procent av väljarna kan se skillnad på de två största partierna.

Budgivning i rasism.

2005-02-08T16:43:00.000Z

Storbritannien mottar varje år cirka 500.000 invandrare från icke-EU-länder. Drygt 300.000 av dem är studenter och resten är människor som liksom undertecknad kommer hit för att arbeta. Studenterna inbringar därmed varje år omkring 5 miljarder pund i avgifter, medan det är oklart hur mycket den invandrande arbetskraften bidrar med. Själv betalar jag betydligt mer i skatt än jag hade trott; det fanns uppenbarligen en del som Thatcher inte hann med.

Det är oklart i vilken mån den makalösa ekonomiska utvecklingen (längst period av tillväxt på 200 år om man får tro Labours valaffischer) är att tillskriva invandrarna. Förmodligen får man på så vis bort en och annan flaskhals som annars hade lagt hinder för tillväxten. Men det är alldeles uppenbart att landets universitet för länge sedan hade varit lika bankrutta - akademiskt och ekonomiskt - som sina motsvarigheter i Tyskland, om det inte hade varit för alla betalande icke-europeiska studenter. Samma sak gäller sjukvårdssystemet NHS som hade kollapsat direkt om det inte hade varit för all personal - alltifrån läkare till städare - som tjänstgör i landet.

Man tycker därför att den försiktigt startande valkampanjen borde handla om hur man kan garantera att folk fortsätter att komma. Men nej. Tories presenterade för en tid sedan sin migrationspolitik, som bl a krävde att Storbritannien säger upp Genevekonventionen från 1951. Igår var det Labours tur att försöka leva upp till tabloidtidningarnas ständiga krav på hårdare tag. Med en ambitiös femårsplan ska problemet (vilket problem?) hanteras.

Det var emellertid oklart i vilken mån Labour ansåg att problemet är allmänhetens orealistiska uppfattningar om hur systemet faktiskt fungerar, eller själva systemet. Men reformeras ska det. Inrikesministern Charles Clarke presenterade ett program som innebär att ett poängsystem införs för arbetskraftsinvandringen. Fortsättningsvis ska invandrare delas in i fyra olika klasser, beroende på vilken kompetens de för med sig. Framför allt vill man minska möjligheterna för okvalificerad icke-europeisk arbetskraft att ta sig in i landet.

Rasism! utropar the Observer:

Turning immigrants into second-class citizens will inflame racial tension; the
proposed rules do not target white immigrants, from the US or the EU for
example. Labour should be exposing those who call for tighter rules for what
they are - racists. Leadership could change the climate of opinion, and lead us
away from what we know are our worst instincts. Instead, in a state of funk,
Labour's leaders try to outbid the Opposition. They should be ashamed.

Jag håller bara delvis med om detta. Visst, poängsystemet är helgalet och Labours flört med främlingsfientliga väljare är osmaklig. Men. Om vi även fortsättningsvis kommer att ha horder med svenskar och andra européer som tar skitjobb i London och har boendeförhållanden som skulle vålla ramaskrin om det hade varit invandrarfamiljer i Rosengård - medan icke-europeiska invandrare är akademiker och läkare: vilka är det då som blir en diskriminerad underklass? Okej, jämförelsen haltar, men som anställd vid ett engelskt universitet kan man inte låta bli att fundera vad som kommer att hända om en generation, när invandrare kommer att dominera den brittiska akademin på alla nivåer.

Tja, kanske får vi då åtminstone en mer anständig debatt, där det inte bara är det lilla insignifikanta oppositionspartiet som i debatten pekar på invandringens förtjänster för det brittiska samhället. Mark Oaten, liberaldemokraternas talesman:

The two old parties are locked in a bidding war on asylum and immigration which
is getting out of hand. The Liberal Democrats will continue to speak up for the
economic benefits that migrants bring and the need for genuine asylum seekers to
be made welcome. We would base immigration quotas on an independent economic
assessment on the number of migrant workers, not arbitrary targets. On asylum,
we would take the assessment system away from the Home Office, who have a track
record of poor decisions and long delays, and create a new independent agency.

Okej, det är inte klockren liberalism men betydligt bättre än vad de båda andra lyckas prestera. Men det sorgliga i sammanhanget är dock att Labours populism lönar sig. Partiet noterar idag sina högsta nivåer i opinionen på mycket länge, medan Liberal Democrats oväntat störtdyker. Suck. Och Tories? För dem är det förtal att påpeka att de är chanslösa i årets val.

Truancies without nuances.

2005-02-07T08:27:00.000Z

Labour, eller rättare sagt New Labour, gillar att sätta upp tämligen meningslösa mål för olika politikområden. Inom sjukvården har man infört ett rankingsystem där sjukhus som är bra på att kapa väntetider belönas med stjärnor - med konsekvenser för både finansiering och anseende. Det låter väl i och för sig fint; även i Sverige betraktas ju väntetider till och från som det primära problemet i sjukvården. Men det är svårt att bli övertygad när man ser att sjukhus med tre stjärnor har dödlighetssiffror som ligger över (om än ej statistiskt säkerställt) motsvarande siffror hos de minst framgångsrika sjukhusen. Kvanitet på bekostnad av kvaliteten, alltså.

Ett annat mål som regeringen haft har varit att minska skolket i skolan. Tänka sig att en regering har så mycket tid och energi att lägga på en fråga som borde vara en sak mellan lokala skolledningar, elever och föräldrar. Men det har den. Pengar också: sedan Labour tog makten 1997 har 885 miljoner pund satsats på att få ner skolket.

Så hur har pengarna satsats? Har man försökt ändra skolmiljön så att eleverna känner sig mer välkomna? Har man minskat på klasstorlekar, anställt bättre lärare, uppdaterat läromedel? Nej, sådant progressivt tjafs hör historien till. Åtgärdsprogrammet har istället innefattat saker som: elektronisk närvarokontroll, åtal mot skolkarnas föräldrar samt att belägga dem med vite. De mest progressiva inslagen är att man infört ett program för att komma till rätta med "beteendeproblem" i utsatta områden.

Och resultatet? Tja, skolket ligger oförändrat på 0,7 procent. Ingen effekt, alltså. Skolminister Ruth Kelly betecknar programmet som en framgång ändå - dels för att den giltiga frånvaron gått ner avsevärt, dels för att barnkullarna nu är större så att närvaron ökat i absoluta termer (den som vet något om procenträkning kan snabbt förvissa sig om att även skolket ökat i absoluta termer).

För en gångs skull håller jag med Tories, åtminstone lite. De påpekar att en vanlig orsak till skolk är mobbing, och sådan kommer man knappast åt med elektronisk övervakning.

Men framför allt påminns jag om en hittills ouppmärksammad fördel med kommunaliseringen av den svenska skolan. Jag menar, om Jan Björklund fick chansen skulle han säkert snabbt kunna fantisera ihop nationella mål och åtgärdsprogram långt mer repressiva än de Labour lyckats komma upp med. Med kommunaliserad skola har vi en garanti för att Björklunds strävanden att vrida klockan tillbaka stannar vid just fantasier. Åtminstone i de 288 kommuner där han inte sitter vid makten.

Auschwitz.

2005-01-27T08:21:00.000Z

Hm... Jag har tidigare haft vissa svårigheter att känna ett särdeles stort engagemang beträffande Auschwitz, dels då Förintelsen bara förnekats av knäppgökar, dels då judarnas/Israels främste talesman i Sverige också är en knäppgök. När Förintelsen sedan blev politisk show i Göran Perssons regi kände man sig ännu mer alienerad.

Visst har man skrivit ett antal artiklar mot rasism och främlingsfientlighet, organiserat fackeltåg och liknande. Men Förintelsen hade blivit för mycket av etablissemangets politiska jippo för att jag skulle kunna relatera till den.

Men nu är det inte längre bara några enstaka knäppgökar det är frågan om. Nu, när nynazister finns representerade i delstatsparlamentet i Sachsen, och när Jean-Marie Le Pen försöker förringa nazisternas förbrytelser, är det dags att resa sig ur soffan. Lösningen är givetvis inte att förbjuda nazisterna, som den tyska regeringen överväger, utan att kompromisslöst föra den demokratiska kampen vidare. Som Björn Afzelius en gång skaldade:

Dom flesta går med strömmen om det går
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaks
så är det du och jag som måste stå emot

Så därför uppmanar jag denna blogs talrika läsare att liksom jag ägna Förintelsen en tanke idag på 60-årsdagen efter befrielsen.

Älskar du friheten? Blogga för den!

2005-01-25T13:38:00.000Z

Är det någon som tyckt att det finns för få bloggande Timbrokillar på nätet som delar med sig av sina insikter? Ja, uppenbarligen har någon tyckt det, för nu startar tre killar, samtliga med den originella titeln "skribent", en blog som har till syfte att skapa lite ordning i all den propaganda som näringslivets tankesmedjor prånglar ur sig både hemma i Sverige och i det stora föregångslandet i väster. De tre unga herrarna bidrar dock inte med någon egen analys. Det kan t ex låta såhär:

På Svenska Dagbladets ledarsida så har den politiske chefredaktören PJ Anders
Linder en artikel om maktskifte. Artikeln grundar sig i den partiledardebatt som
ägde rum i förra veckan och Linder bidrar med en humoristisk och skarp
analys.

Jaha. Det var en nyhet för mig att P J Anders Linder har humor, men bortsett från detta kan man ju fråga sig vad nyttan är i en blog av detta slag. Om man mot förmodan skulle vara nyfiken på vad P J Anders Linder har att säga kan man ju gå direkt till hans blog. Framför allt som herrarna väntar sig att tjäna pengar på sin skapelse undrar man om de inte skulle välja ett något mer originellt koncept.

Nå, jag gläds ändå, för nu kommer det att bli ännu fler tillfällen att få läsa Bulten i Bos (Bultens i Bo?) mördande satir. Visserligen räcker redan bloggens skojiga foton långt i det avseendet...

Tories på glid.

2005-01-24T09:12:00.002Z

Om man vill få en försmak av hur nästa svenska valrörelse kommer att låta i flyktingfrågan bör man ta en titt på Storbritannien. I förra veckan möttes företrädare för de tre stora partierna vid en konferens med Commission for Racial Equality för att komma överens om att inte spela the race card i vårens valkampanj.

Men nu bryter Michael Howard vallen. I en helsidesannons i Sunday Telegraph förklarar han att gränsen är nådd. Invandringen till Storbritannien, 165.000 per år, motsvarar hela befolkningen i Peterborough (att du förmodligen inte hört talas om Peterborough säger väl en del om vilken invasion det är frågan om). Därför vill Tories införa en kvot för asylinvandringen och ett poängsystem av australisk modell för den reguljära invandringen. Detta innebär att man väljer ut invandrare som är unga, vältubildade och arbetsföra. Rasism?

Some people say this is racist. It's not. It is common sense.

Och Howard är tämligen immun mot anklagelser om rasism. Hans judiska föräldrar flydde på 30-talet undan antisemitismen i Rumänien.

De andra partierna, Liberal Democrats och Labour, står inte emot. Tvärtom har de aviserat att egna motförslag är på väg. Tony Blair förklarade i en tv-intervju häromdagen att Labour inte tänker låta politisk korrekthet stå i vägen för deras strävanden att ge folk va de vill ha. Charles Kennedy, ledare för liberaldemokraterna, konstaterade visserligen att detta är ännu ett uttryck för Tories desperation, men tillade:

There is no doubt whatsoever that there is a public concern which political
parties in parliament need to address about immigration and asylum policies.

Något måste göras, alltså. Det kan ju inte vara sunt att mer än 100.000 människor om året precis som undertecknad tycker att England verkar vara ett trevligt land att leva i.

Det är inte svårt att tänka sig ett liknande scenario i Sverige i nästa valrörelse. Vi fick ju ett smakprov redan för ett år sedan i samband med socialturismdebatten. Fast den här gången kommer folkpartiet nog inte att nöja sig med att dansa efter Göran Perssons pipa; tvärtom kommer man nog att se till att bli först ut på planen. Under decennier har man byggt upp ett förtroendekapital i de här frågorna, som man nu nog gärna vill växla in mot lite riksdagsmandat. Mauricio Rojas är ju precis som Michael Howard immun mot beskyllningar om rasism. Var så säker på att det kommer att bli mer snack om myglande invandrare, fortsättningsvis kanske utan efterföljande dementier...

Är Paolo Flores d’Arcais fortfarande en filosof?

2005-01-24T08:44:00.000Z

En sak som är väldigt irriterande är när människor demoniserar sina politiska motståndare i syfte att plocka billiga poäng och slippa ta en debatt i sak. I Sverige har borgerliga debattörer konsekvent undvikit debatt med Vänsterpartiet genom att repetera deras historiska försyndelser till leda. På samma vis lyckades EU för några år sedan sopa ett stort antal problem under mattan när man isolerade Österrike politiskt efter att nazianstrukna FPÖ erövrat regeringsmakten. Hade man gått på djupet hade man dessutom fått svårt att visa att FPÖ var mer nazianstruket än de båda övriga etablerade partierna, något jag kommenterat tidigare.

I senaste die Zeit försöker den italienske filosofen Paolo Flores d’Arcais på ett liknande knep. Den här gången är motståndaren som ska tvålas till inget annat än självaste USA. ”Är USA fortfarande en demokrati?” lyder rubriken. Flores d’Arcais går igenom ett antal kriterier och kan konstatera att USA just genomgår en kamp mellan demokratins företrädare och ”populistiska demoner” som vill avskaffa den.

Men problemet är att Flores d’Arcais definiton av demokrati har skräddarsytts just för att kunna ställa USA:s status ifråga. Det räcker därför inte med de kriterier som normalt brukar tas upp: respekt för minoriteters rättigheter samt fria och jämlika val. Nej, tydligen måste ett land för att vara demokratiskt också eliminera fattigdomen (farväl Indien och den nyfödda demokratin Ukraina). Dessutom får politikerna inte utlova speciella förmåner för vissa grupper i syfte att vinna röster (där ryker hela EU, Japan och ett stort gäng andra demokratier). Slutligen får den enskilde väljaren inte påverkas i sitt fria val (där ryker nog alla eventuellt återstående demokratier eftersom det torde vara svårt att praktisera demokrati utan valkampanjer). Vad säger du, Paolo, är inte snabbmatskultur också oförenlig med riktig demokrati? Eller baseball? Eller countrymusik?

Flores d’Arcais går sedan vidare och attackerar i stort sett alla amerikanska institutioner. Även media får sig givetvis en släng. Och visst är det tacksamt att hoppa på Fox News, New York Times och andra media som stryker Bush och hans anhang medhårs. Men i sedvanlig italiensk anda ligger Flores d’Arcais lite efter i den tekniska utvecklingen, eftersom han menar att TV-mediet nu håller på att ta över tidningarnas roll som primära nyhetsförmedlare. Herregud, det hände ju för 50 år sedan! Vad som händer idag är ju att internet håller på att ta över tv-mediets betydelse. Och detta är en rörelse bort från alla de problem PFA tillskriver amerikanska media: koncentration, likriktning, manipulation. Däremot stämmer PFAs diagnos ganska bra in på Italien. Fast nu är det ju inte Italien vi snackar om...

Nu är det nog dags att fråga sig vad PFA har för syften. Jo, givetvis är det att varna för den kristna höger som nu har sådan medvind over there. Men denna rörelse känns ju så hotande just för att den så framgångsrikt verkar inom de demokratiska strukturerna!

Varför är det så svårt att förstå att George W Bush kan vara ett svin trots att USA är en demokrati? Att Irakkriget kan vara orättfärdigt trots att beslutet fattats i god demokratisk ordning? Detta är två separata frågor, och debatten måste föras separat. Problemet, när man försöker koka soppa på en spik på det här sättet, är nämligen att man förlorar trovärdighet i debatten. Dessutom skymmer alla plumpa påhopp det faktum att USA just nu är väldigt dåligt på att leva upp till demokratiska standards t ex när det gäller behandlingen av fångar i Irak och på Guantanamobasen. Dessa händelser är upprörande och utgör grava brott mot demokratiska grundprinciper. Men vi är så upprörda, vi hade väntat oss mer, just för att USA är en demokrati. Om man som PFA slänger in lite vad som helst i den anti-amerikanska vågskålen förringar man betydelsen av dessa förbrytelser.

Den som till äventyrs vill testa om den svartvita världsbilden står pall för en lite djupare analys bör läsa David Aaronovitchs krönika i söndagens Observer. Jag har själv precis börjat fundera på om man kanske ska sluta stämma in i det slentrianmässiga fördömandet av Bush och försöka problematisera situationen lite. Eftersom vi tvingas leva med killen i fyra år till (och därefter, som the Economist föreslår, kanske får se hans lite klurigare bror i Vita Huset) kan det ju vara läge att gilla läget. Och Aaronovitch pekar bl a på att det mitt i det religiösa svamlet i GWBs installationstal finns ett och annat som är svårt att avfärda för den med hjärtat till vänster. Sug på den här, till exempel:

America will not pretend that the jailed dissidents prefer their chains, or that
women welcome humiliation and servitude, or that any human being aspires to live
at the mercy of bullies.

Ja, bäst jag slutar innan jag hamnar i en total omfamning av Dubya, som jag trots allt i grunden ogillar. Kanske säkrast att tillägga att Team America: World Police var en besvikelse då den inte innehöll nästan något av den befriande förmågan till amerikansk självkritik. Och den som tycker att världsbilden börjar skaka betänkligt när en vänsterprofil som Aaronovitch omfamnar Bush bör istället läsa Gary Younges artikel i dagens Guardian. Där är världen fortfarande i ordning: USA är den stora boven och Fidel Castros diktatur är en fascinerande blandning av "the imperfect and the impressive".

Konsten att vinna ett val.

2005-01-19T09:56:00.000Z

20 miljoner pund. Så mycket anser sig Labour behöva för att kunna övertyga britterna om att än gång ge sitt förtroende åt Tony Blair i årets val (sannolikt den 5 maj). Detta är betydligt mer än de 11 miljoner man gjorde av med sist det begav sig, 2001. Man satsar den här gången på att hålla sig på samma nivå som Tories, som redan skrapat ihop 17 miljoner - delvis från den svenske förpackningskungen Hans Rausing. Inte hade man trott att man med frukostfilen faktiskt gav sitt stöd åt Eurofobi och skattesänkningar i Storbritannien. Globaliseringens vägar äro outgrundliga.

Men varför är Labour så nervösa? Man har under mandatperioden redan ridit ut alla tänkbara stormar - framför allt då lögnerna i samband med Irakkriget - och har ändå ett bekvämt försprång i opinionen. Ingenting kommer att hända under de få månader som nu återstår som kan ändra på detta. Så för spänningens skull vore det faktiskt bättre om Labour ställde in valkampankjen helt.

Men annars... låter inte 20 miljoner pund ganska futtigt? Hur ser det ut i Sverige? Jo, tack vare riksdagsledamoten Carl B Hamiltons enträgna arbete vet vi att LOs stöd till sossarna i senaste valrörelsen uppgick till 75-85 miljoner kronor. Därutöver ställer LO personal till förfogande så att det totala värdet på LOs insatser kan beräknas till omkring en halv miljard kronor.

Räknar man lite på detta kommer man fram till att Labours planerade kampanjbudget uppgår till mindre än fem kronor per invånare (och alltså något mer per väljare) medan LOs kontantstöd utgör 10 kronor per invånare (och det totala stödet omkring 55 kronor). Därutöver torde SAP ha andra finansiärer än LO.

Återspeglar denna diskrepans bara att Storbritannien har majoritetsval medan de i Sverige är proportionella? Eller att vi i Sverige har kommun- och landstingsval samtidigt? Tveksamt. För det första borde regeringsmakten vara värd lika mycket på båda håll. Dessutom är Storbritannien en mycket mer centraliserad stat än Sverige, så den som har makten i Whitehall har lite mer att säga till om än motsvarande i Rosenbad.

Återstår möjligheten att svenska valkampanjer är överdimensionerade.

Välkommen till framtiden!

2005-01-18T08:34:00.000Z

Att Sverige är bäst har väl många redan känt på sig. Vi är uppe i Norden lite finare och lite mer civiliserade än människorna i andra länder. Uttryckt lite annorlunda så ligger vi före andra länder, vi har helt enkelt kommit längre i utvecklingen. Fast frågan är om de andra någonsin kommer ikapp.

Hur som helst, det går att kvantifiera hur mycket längre vi kommit i utvecklingen än andra länder. Det har EU-parlamentarikern Inger Segelström gjort. Vi ligger således 10 år före övriga EU. De andra medlemsländerna befinner sig alltså någonstans där vi var 1995. Jag frågar mig; varför gick då Sverige med i EU för tio år sedan och inte tvärtom? Det hade väl varit mycket bättre för världen att inkorporera de övriga EU-länderna som landsting i Sverige; det hade förmodligen gett dem lite extra skjuts fram mot den ljusnande framtiden. Nu får istället svenska politiker kämpa i en väldig motvind för att sprida upplysta idéer i institutioner som skapats av länder som ligger långt efter oss. Det blir ju helt bakvänt.

Centerns Lena Ek delar dock inte Segelströms uppfattning (fast hon kanske också ligger efter sin tid?). Hon menar att Europaparlamentet är bättre på jämställdhet än det svenska:

Skillnaden är som mellan att cykla i medvind och i motvind. Eftersom det är
mycket att göra, hetsigt tempo och rätt svåra frågor betyder det mycket för att
kvinnor ska orka med.

Jovisst är det viktigt för de stackars kvinnorna att få stöd och hjälp när de befattar sig med svåra frågor.

Även om jag själv verkat vid flera internationella institutioner och tampats med mentaliteter som är helt främmande från ett svenskt perspektiv, kan jag inte låta bli att irritera mig på den svenska självgodheten. Den finns där inte bara när det gäller politiska frågor, som i diskussionen ovan, utan genomsyrar i stort sett allting.

I den yngre generationen är det framför allt i form av en kulturell chauvinism som är desto tråkigare då den bygger uteslutande på okunskap. Fråga en yngre svensk person med begränsad internationell erfarenhet vad de tycker om tysk film eller italiensk musik, och du kommer att få höra en utläggning om antingen hockeyfrillor och trikåbyxor eller Eros Ramazotti. Noll koll, och ändå denna totala visshet om att det som kommer utifrån är hopplöst ocoolt.

Denna kulturella chauvinism är ett märkligt trendbrott mot tidigare generationers känsla av underlägsenhet gentemot Europas stora kulturnationer. Det var väl lika fel åt andra hållet, men det är ändå alltid trevligare med ödmjukhet.

Nazi-pedofiler.

2005-01-17T10:38:00.000Z

Österrikisk politik skakas nu av två mindre skandaler. För det första har nazianstrukna FPÖ i Linz hittat barnpornografi på partiets datorer i stadshuset. Mycket talar för att det finns en pedofil i de frihetliga leden; men partiets talesman Manfred Traxlmayr menar att det nog trots allt rör sig om ett sabotage från något av partiets fiender.

Annars har FPÖ vind i seglen för närvarande. Partiet, som tidigare hade ett nära samarbete med svenska folkpartiet, har visserligen traditionellt varit hemvist för individer med ett nazistiskt förflutet. Partiets föregångare Wahlvereinigung der Unabhängigen bildades i uttalat syfte att rehabilitera gamla nazister.

Fast nu visar det sig att även de andra dominerande partierna har haft sin beskärda del av nazister i sina led. Det har visserligen varit allmänt känt ganska länge att det var fritt fram för nazister att göra karriär i Österrike. Som kuriosum kan nämnas att Adolf Schärf, socialdemokratisk förbundspresident på 50-talet, hade som slogan "Om du var för Adolf tidigare bör du välja Adolf också i år".

Men det är först med socialdemokraternas nyligen genomförda grundliga genomgång som omfattningen blivit klar. Och det är ingen skojig läsning. De båda författarna, historikerna Wolfgang Neugebauer och Peter Schwarz, visar att människors tidigare politiska vandel inte kontrollerades inom socialdemokratin; man krävde inte ens politiska avståndstaganden. Så det gick alldeles utmärkt att bekläda höga positioner för partiets räkning och samtidigt förneka förintelsen.

Jörg Haider har givetvis inte varit sen att utnyttja situationen. "Vi har inte fler bruna fläckar på västen än ni" förkunnade han från sitt palats i Kärnten och uppmanade socialdemokraterna att mjuka upp sin attityd till hans parti.

Saknar du argument? Gör en undersökning!

2005-01-15T17:46:00.000Z

Som jag skrivit tidigare, de empiriska beläggen för att höga skatter sänker tillväxten är väldigt svaga. Inget annat är att vänta, eftersom en modern stat driver in många olika sorters skatter, alla med olika syften. Vissa används i det uttalade syftet att öka den ekonomiska effektiviteten (som t ex miljöskatter och socialförsäkringar), andra torde vara neutrala i det avseendet (som t ex fastighetsskatten) medan åter andra (som t ex moms och inkomstskatter) tenderar att införa snedvridningar i ekonomin som är skadliga för välståndet och eventuellt också tillväxten.

Det finns förvisso en utbredd konsensus att Sveriges fall i välståndsligan mellan tidigt 70-tal och tidigt 90-tal förmodligen är att tillskriva landets avvikande ekonomiska politik under den tiden. Fast Sverige avvek ju under den perioden på fler områden än skatterna; dessutom var det väl skattesystemets struktur med perversa marginalskatter snarare än skattetrycket i sig som var problemet. Många av problemen har sedan rättats till och dessutom återgick Sverige till att vara ett 'normalt' västerländskt land i ekonomisk-politiskt hänseende i och med socialdemokraternas systemskifte kring 1990.

Men en av världshistoriens främsta experter på politisk propaganda lär oss att om en lögn upprepas tillräckligt ofta kommer den att uppfattas som sanning. Och det är väl detta som Timbro med Johnny Munkhammar i spetsen åstundar när man aldrig upphör att föra fram två påståenden som förmodligen var sanna för 10-15 år sedan men som sedan dess saknar giltighet, nämligen: a) Sverige halkar efter i BNP per capita och b) detta beror på den svenska modellen. Nu senast presenterar Munkhammar en hemmagjord undersökning som "visar" att de länder som tilltagit ekonomisk frihet under perioden 1996-2003 också har förbättrat sin relativa position i BNP per capita.

Det vore ju rätt anmärkningsvärt om ett tämligen godtyckligt skapat index skulle kunna förklara ländernas tillväxt på det här viset. Därför får man lust att fråga Munkhammar: har han testat om resultatet är robust för valet av tidsperiod och för valet av länder? Har han kontrollerat för systematiska skillnader mellan länderna, samt för skillnader i initial BNP per capita (då vi vet att länder förväntas konvergera)? Har han kontrollerat för omvänd kausalitet och autokorrelation?

Tror inte det. Fast det innebär ju också att hans observationer är ren spekulation. Inget fel i det, jag brukar själv spekulera ibland. Fast då ska man vara tydlig med det och inte försöka sälja sina åsikter som om de vore forskningsresultat. Med sin brist på intellektuell hederlighet gör Munkhammar sina syften en stor otjänst. Folk är nämligen inte så korkade som Munkhammar tror. De genomskådar hans bluff.

Fast i Sverige har ju politisk propaganda förklädd till forskning blivit en industri. Ett gäng skojare med rudimentära kunskaper i ekonometri producerar "forskning" på löpande band som ska visa att det på grund av välfärdsstaten går utför för Sverige i alla tänkbara avseenden. Dessa "forskningsresultat" prånglas sedan ut till folket genom Munkhammars och hans polares försorg. Tyvärr är det ingen med ärligare syften som hinner och orkar ta debatten och visa på bristerna i analysen. Okej, i Ekonomisk Debatt vederläggs de ibland, men vad hjälper det när rapporterna som sågas har smällts upp på DN-Debatt?

Så mycket trevligare då att följa den ekonomisk-politiska debatten i andra länder. Där har nationalekonomernas anseende inte solkats av mindre seriösa konsulter på detta vis. Jag läser till exempel i senaste Die Zeit att fem nationalekonomer bjudits in att ge förslag på ekonomisk-politiska reformer som vore önskvärda och genomförbara under 2005. Det är inga ideologiskt färgade utopier som presenteras, utan snarare förslag som är väl förankrade i nationalekonomisk forskning. Eller bristen på sådan. Jutta Allmendinger, direktör för Institutet för Arbetsmarknadsforskning i Nürnberg föreslår till exempel att det bör experimenteras mer i arbetsmarknadspolitiken så att vi får större klarhet i vilka program som har effekt och vilka som inte har det.

Jag frågade härförleden en tysk kollega om varför Tyskland förskonats från utredningsskojare av svensk typ. Han menade att det har sin förklaring i att utbildningen i nationalekonomi vid tyska universitet är så usel att man inte ens efter fem års studier kan köra en normal regression. Så det kanske är dags att avskaffa ekonometrikurserna i grundutbildningen i nationalekonomi? Tål att tänkas på...

The White Man's Burden.

2005-01-14T08:52:00.000Z

Att unge prins Harry bar nazistuniform på Richard Meades maskerad förra veckan har väckt stor uppståndelse både nationellt och internationellt. Killen har nu bett om ursäkt via sin presstalesman men många, inklusive Tory-ledaren Michael Howard och Libdems Charles Kennedy, är inte nöjda. De väntar sig ett offentligt framträdande. Men prinsen tycker det räcker redan.

Själv har jag svårt att bli upprörd. Okej, människor som kommer med riktigt dåliga skämt på det här området brukar i regel ha ganska otrevliga värderingar också (så man kan vara ganska säker på att Metrochefen Hans-Holger Albrechts dåliga vitsar inte bara är rök utan eld). Men allt som skadar kungahuset och monarkin som institution bör uppmuntras. Så jag skulle gärna se att någon framsynt person sydde upp lite nazistuniformer till de svenska kungabarnen. Med sin karakteristiska bildningshunger vet de förmodligen inte mycket mer om Treblinka än vad Robinson-Emma gjorde före sitt berömda TV-framträdande, så de ska nog inte vara så svåra att övertyga.

Nej, snarare blir jag irriterad över hur reaktionerna har sett ut. För det första alla de som försöker bortförklara fadäsen med ungdomligt oförstånd. Prins Harry är 20 år gammal. Om han vore en normal brittisk yngling skulle han vara både röstberättigad och valbar. Möjligen kan man skylla på brist på omdöme och erfarenhet vid 13 års ålder, men när man är 20 och därtill (vice) tronarvinge förväntas man faktiskt ha ett visst omdöme. Eller som Susan Pollack, överlevande från Auschwitz, säger:

He is 20. My gosh, students of 14 know about it. I am absolutely aghast...
Ignorance is no longer acceptable about the Nazis. If [people] don't know what
Nazis have done, they should drop their heads and look down at the ground.

Men vad som är än mer stötande är den ensidiga fokuseringen på prinsens mundering. Vad hade maskeraden för tema? Jo, natives and colonials. Är det ingen som tycker att det är mer upprörande att den brittiska överklassen tycker det är skoj att ha fest baserad på koloniala fördomar? Jo, Makbool Javaid, tidigare juridiskt ansvarig vid Commission for Racial Equality, säger i the Guardian:

They are hoping to be important figures in a nation which is multicultural and
where a large number of people view Britain´s colonial history with distaste.

Vidare, som så omsorgsfullt dokumenterats av Sven Lindqvist, var ju nazismen förvisso unik i sin systematiska grymhet men likväl bara en naturlig fortsättning på kolonialismens rasistiska skräckvälde. Så att uppträda i nazistuniform på en maskerad på kolonialt tema skulle ju, om idén inte fötts i ett förkrympt kungligt intellekt, kunna vara en stark politisk markering; ungefär som när en Hitler-lookalike dök upp på den österrikiska regeringens invigningsfest för några år sedan.

Kolonialism är alltså coolt igen, och inte bara i överklasskretsar. Tidigare i veckan föreslog en känd brittisk historiker att den enda lösningen på Afrikas problem vore att Storbritannien återkommer som kolonial härskare. Detta skrevs i en av kvällstidningarna här, så man får kanske ta det med en nypa salt. Men finansminister Gordon Brown är faktiskt i Tanzania just nu och kommer som en missionär med gåvor och löften om en bättre framtid. Det sista löftet var en miljard pund (14 miljarder kronor) extra i skuldavskrivning. Igår var det HIV-vaccin som gällde; den rika världen skulle fördubbla sina insatser så att ett vaccin skulle finnas redan 2012.

Har det föresvävat Brown att skuldsättning och aidsepidemier är symptom på fattigdom, inte orsaker? Det verkar inte så. I samband med ett besök i en fattig by i centrala Tanzania igår fick han frågan av skoleleven Bryson Nyahungo huruvida Storbritannien är ett rikt land och, om så är fallet, varför. Guardian rapporterar:

Mr Brown cleared his throat and took Bryson through the era of inventions, the
fact that the government made sure everyone had a living wage, that all three-
to four-year-olds had free nursery education, and the importance of child
benefit to mothers.

Så bra, då vet vi det! Kul för afrikanerna att få veta att det bara är att lagstifta om minimilöner och fri barnomsorg så kommer resten liksom av sig självt.

Det är patetiskt att en finansminister som ger sig ut för att rädda världen vet så lite om ekonomisk utveckling och därtill inte så lite arrogant att stå bland lerhyddor och predika om förtjänsterna med fri barnomsorg.

Inte så gröna längre.

2005-01-13T09:28:00.000Z

Tyska Miljöpartiet Die Grünen firar 25-årsjubileum i dagarna. Det som en gång startade som ett parti av alternativa sextioåttor har blivit en del av det tyska etablissemanget, som ett politiskt korrekt alternativ till liberala FDP.

Partiet har kanske blivit bättre med åren, men nog hade man snyggare skägg när det begav sig? Männen på bilden hör - believe it or not - till de grönas första parlamentariker från 1983.

Comeback kid Schröder.

2005-01-12T13:07:00.000Z

Enligt senaste opinionsundersökningen är det jämnt lopp mellan den tyska regeringen (SPD/Gröna) och oppositionen (CDU/CSU/FDP); båda ligger på 45 procent. Detta är helt osannolikt då Gerhard Schröders parti för ett år sedan noterade rekordlåga nivåer. Så sent som för ett halvår sedan kammade oppositionen hem mer än 50 procent i mätningarna. Än en gång tycks oberäkneliga vattenmassor ha räddat Schröder. Nu behövs det bara att Bush startar ett krig till, så kan Schröder vara säker på ytterligare en mandatperiod.

Bloggare sparkad.

2005-01-12T09:40:00.000Z

För första gången har en brittisk bloggare förlorat jobbet på grund av sin blog. Det handlar om Joe Gordon, tidigare anställd på bokhandeln Waterstones i Edinburgh. Det är anmärkningsvärt att en bokhandel, som ju representerar tryckfriheten på ett alldeles särskilt sätt, tar till en sådan åtgärd. Så vad var Gordons subversiva budskap? Jo, efter den dålig dag på jobbet hände det att han postade irriterade kommentarer om chefen.

Valaffischer.

2005-01-12T08:24:00.000Z

Igår presenterade Labour sin första omgång valaffischer. Temat är partiets framgångsrika ekonomiska politik.

Snyggt som fan, men väldigt anonymt. De är karakteristiska för ett parti som förlorat sin själ i jakten på väljarnas gunst.

Apropå det var jag igår på möte med Liberal Democrats i Camden. Det var ganska likt ett svenskt partimöte, bortsett från att folk verkade trivas med att umgås även under helt avslappnade former. Det var också mycket färre galningar än vad man skulle vänta sig i en motsvarande svensk partiavdelning. Men så är Liberal Democrats ett parti som lyckats få medvind utan att svika sina ideal. Man har varit konsekvent i sitt motstånd till Irakkriget och i avvisandet av integritetskränkande ID-kort. På något vis kombinerar partiet Bengt Westerbergs politiska hederlighet med Alf Svenssons exceptionella uthållighet - och nu har man, efter decennier ute i kylan, segervittring. Det kommer inte att gå vägen den här gången, men i nästa val kan partiet mycket väl etablera sig som första oppositionsparti.

Sverige är fantastiskt?

2005-01-11T13:03:00.000Z

I en artikel i dagens Guardian lyfter George Monbiot fram Sverige som ett alternativ till den hårda nyliberalismen i Storbritannien. Exemplet Sverige, menar Monbiot, visar att det inte finns någon motsättning mellan ekonomisk tillväxt och jämlikhet. Tvärtom har Sverige under de senaste decennierna systematiskt haft högre BNP per capita än Storbritannien (vilket iofs har lite att göra med tillväxt men åtminstone motbevisar att Sveriges eftersläpning fortsatt efter 90-talskrisen). Vidare:

More surprisingly still, Sweden has a current account surplus of $10bn and the
UK a deficit of $26bn. Even by the neoliberals' favourite measures, Sweden wins:
it has a lower inflation rate than ours, higher "global competitiveness" and a
higher ranking for "business creativity and research".

Sedan går Monbiot vidare och visar hur Sverige slår Storbritannien i gren efter gren på den sociala välfärdens område: fattigdom, läskunnighet, social rörlighet...

Samtidigt försöker ju högerlobbyister i Sverige, tidvis med stöd av akademiska nationalekonomer, göra en stor poäng av att Sveriges omfattande välfärdsstat sakta men säkert för oss mot avgrunden.

Vem har rätt? Hur går det ihop? Tja, först och främst får man väl konstatera att det inte är alldeles enkelt att dra några entydiga slutsatser utifrån en jämförelse mellan länder med olika välfärdspolitiska system. För det första måste man bilda sig en uppfattning om det kontrafaktiska resultatet, t ex hur det skulle ha sett ut i Sverige i frånvaron av en omfattande välfärdsstat.

Det finns mycket som talar för att Sverige även bortsett från välfärdsstaten är fundamentalt annorlunda än USA eller Storbritannien - t ex mer jämlikt med avseende på utbildning och hälsa. Följaktligen skulle en aggressiv nyliberal politik inte få lika starka konsekvenser som på annat håll, och omvänt - en svensk välfärdsmodell skulle förmodligen inte fungera lika bra i Storbritannien. Dessutom finns det en del mindre politikberoende faktorer som pekar i samma riktning - den sammanpressade lönestrukturen, t ex. Eller den höga fackliga organisationsgraden.

Bortsett från detta finns det ett problem med potentiellt omvänd kausalitet; skatter och BNP bestäms båda i en ständigt pågående växelverkan och det är en stor utmaning att isolera effekterna i ena riktningen. Det finns ju en del teorier om hur påverkan går i motsatt riktning, t ex Wagners lag enligt vilken rikare länder tenderar att lägga allt större andel av BNP på den offentliga sektorn. Om det därtill finns persistens i de båda variablerna (kallat autokorrelation på ekonomspråk) är det i stort sett omöjligt att blottlägga sambandet empiriskt.

Så vad säger forskningen på området? Jo, det finns gott om teoretiska modeller i endogen tillväxtteori som visar att höga skatter kan ha negativa effekter på tillväxten. Men de flesta empiriska studier har hittills gått bet på att visa ett samband, oavsett om tvärsnitts- eller tidsseriedata används. En viktig anledning är att alltför aggregerade mått använts; man har alltså bortsett från att olika skatter och olika välfärdsprogram måste ha väldigt olika effekter på tillväxten. En annan orsak är givetvis de problem med omvänd kausalitet och liknande som nämns ovan.

Men dessa problem har inte hindrat våra dugliga svenska nationalekonomer från att visa starka negativa samband. Vi andra kan bara spekulera. Själv är jag nog mer benägen att tro på George Monbiot...

Labour ökar.

2005-01-11T09:44:00.000Z

Trots David Blunketts avgång och trots att konflikten mellan Tony Blair och Gordon Brown blossat upp på nytt ökar Labour sitt väljarstöd till 38 procent i den senaste mätningen. Tories och Liberal Democrats ligger oförändrat på 33 respektive 20 procent.

En annan undersökning visar dock att under Gordon Browns ledning skulle Labour kunna öka sitt väljarstöd rejält; under Brown skulle man ha en trogen kärna på 31 procent jämfört med 23 procent under Blair. Det är framför allt oäkra väljare som skulle bestämma sig om Brown tog över, men man skulle också kunna vinna över ett par procentenheter från Liberal Democrats.

"Other White"

2005-01-11T08:46:00.000Z

Jag hade igår min första arbetsdag som sanningssökare på Cass Business School, och under ett introduktionsmöte ville personalavdelningen att jag i traditionell engelsk anda skulle fylla i ett formulär med min rastillhörighet. Det slog mig att jag inte reflekterat särskilt mycket kring min rasidentitet (kanske på tiden att göra det nu, för det fall att folkpartiet vinner nästa riksdagsval - då gäller det att kunna visa att man inte bär på några fuskargener). Så vad svarar man? Arisk? Germansk? Jag hade tänkt föreslå detta men då majoriteten av de andra nyanställda var färgade eller svarta lät jag bli; kanske hade de kunnat bli förolämpade. Hur som helst erbjöd formuläret färdiga alternativ, men det hjälpte nu inte så mycket eftersom den som fyllt i "Other White" ombads att precisera. Den omtänksamma personalassistenten förklarade att jag skulle precisera med "European". Jaha, som om man som "other white" skulle kunna ha annat ursprung än europeiskt...

Nå, de närvarande HR-människorna underströk för mig att informationen skulle behandlas med diskretion och bara användas för goda syften, d v s forskning och liknande. Jag betvivlar inte detta. Men jag betvivlar att man kan komma till rätta med etnisk diskriminering genom att fokusera på människors rastillhörighet på det här sättet. Hur kan man få folk att sluta placera människor i fack genom att - placera dem i fack? Det finns två problem med detta. Det första är, som sagt, att man indirekt ger legitimitet åt diskrimineringen genom att antyda att etnicitet har ett förklaringsvärde i sig. Det andra är att man riskerar att informationen kommer i mindre nogräknade personers händer - som när två inkompetenta journalister (vid namn Claes Fürstenberg och Joakim Palmkvist) på Sydsvenskan i somras publicerade brottsstatistik nedbruten på nationalitet.

I värsta fall blir fokuseringen på etnicitet en ren dimridå som gör det svårare att komma åt de underliggande problemen. Som t ex i en bok jag just läser på det sexiga ämnet sjukvårdspolitik, Comparative Health Policy av Robert Blank och Viola Burau. Där menar de två författarna på fullaste allvar att det faktum att svarta i USA har sämre hälsa än genomsnittet är en effekt av deras rastillhörighet. Jaha, då finns det ju ett skäl mindre att gör något åt att de svarta har sämre villkor i samhället på snart sagt alla områden...

Några läsvärda artiklar.

2005-01-09T13:02:00.000Z

I lördagens Guardian skriver Martin Jacques mycket läsvärt om rasismen inom fotbollsvärlden. Det har gått mer än 30 år sedan Ulf Dageby diktade

Oh, Mr John Carlos
Du grävde din egen grav
För idrotten står ovanför politiken
I din kista slog du själv in första spiken
Du borde ha nöjt dig med din stora seger
Och tänkt på din framtid som trevlig och framgångsrik neger

och medvetenheten i samhället i stort har väl ökat avsevärt sedan dess. Men i sportens värld tycks ingenting ha hänt. Och plötsligt inser jag att mitt demonstrativa ointresse för fotboll nu kan göras till en politisk pose.

I dagens Observer pekar Richard Dowden, precis som undertecknad, på bristerna i Gordon Browns ambitiösa plan för fattigdomsbekämpning:

Africa's poverty is a symptom of its malaise, not the cause. The cause is politics. If we we want to help Africa, we must try to understand it, but Brown does not think you need to understand people in order to save them.

Samma tidning ger en bra översikt över frontlinjerna mellan Tony Blair och Gordon Brown.

We are the world...

2005-01-07T10:55:00.000Z

Igår sattes nya spekulationer kring den ständigt pågående fejden mellan Tony Blair och Gordon Brown igång. Anledning: Blair kallade till presskonferens i London exakt samtidigt som Brown i Edingburgh höll ett sedan länge planerat tal om fattigdomsbekämpning. Blairsidan hävdar att detta var nödvändigt p g a premiärministerns späckade schema och det faktum att han ville visa på initiativkraft då han kritiserats för att inte ha avbrutit sin semester i Egypten. Från Brownsidan betraktas det däremot som en ren provokation.

Hur som helst, för egen del är jag benägen att tycka att rivaliteten mellan de båda är ett trivsamt inslag i den brittiska politiken. Oppositionen är golvad så det enda inslaget av friktion kommer just från fejden mellan Brown och Blair. Jämför detta med Sverige där Göran Persson regerar utan utmaningar vare sig inifrån det egna partiet eller utifrån.

Nå, Browns tal handlade alltså om utveckling i tredje världen. Det fanns dock inget nytt bland de konkreta förslagen:

first, that we take the final historic step in delivering full debt relief for the debt burdened countries;

second, that we deliver the first world trade round in history that benefits the poorest countries and ensures they have the capacity to benefit from new trade;

third – alongside declaring timetables on increasing development aid to 0.7 per cent of national income – that we implement a new international finance facility to offer immediate, predictable, long term aid for investment and development - building on commitments by individual governments, leveraging in additional funds from the international capital markets, raising an additional $50 billions a year each year for the next ten years, effectively doubling aid to halve poverty.

På första punkten (skuldavskrivning) och den sista (bistånd) är Brown någorlunda konkret. Beträffande skuldavskrivning föreslås en plan för att slutgiltigt eliminera de fattigaste ländernas skulder till internationella institutioner. På den tredje punkten föreslås en ny biståndsregim där de rika länderna förbinder sig att göra långsiktiga biståndsinsatser utöver de 0.7 procent av BNI som föreskrivs av FN. På så vis vill man åstadkomma en ’framtung’ biståndsregim som ska leda till att milleniemålen uppnås till 2015.

Men på den viktigaste punkten, rättvis handel, är Brown väldigt vag. Han förklarar att EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP måste reformeras, men klargör inte i vilken omfattning eller vilket tidsperspektiv. Vidare upprepar han Make Poverty History-kampanjens käpphäst om att de nationella regeringarna måste få utforma sin egen handelspolitik. Överhuvud taget saknas i Browns tal exempel på konkreta förändringar som måste komma till stånd i de fattiga länderna för att utvecklingen ska kunna ta fart. Det heter förvisso att

…that as developing countries devise poverty reduction plans, expand their own development, investment and trade, tackle corruption and demonstrate transparency we the richest countries ensure justice…

...men det är liksom allt! Inga konkreta krav, och inga tecken på insikt om att dessa saker är nödvändiga förutsättningar för att utveckling ska kunna komma till stånd.

Man häpnar. För det första då en politiker som har varit villig att gå i krig för att avsätta en diktator inte vågar klargöra att bristen på demokrati och transparens hör till de viktigaste orsakerna till tredje världens misär.

Men än märkligare är den totala brist på ekonomisk insikt som Brown blottlägger. Storbritannien har under Brown upplevt en ekonomisk utveckling som nästan saknar motstycke i den brittiska efterkrigshistorien. Mellan 1997 och 2003 växte real köpkraftskorrigerad BNP per capita med 14,8 procent i det Förenade Kungadömet, att jämföra med OECD-genomsnittet på 10,4 procent (Sverige växte under motsvarande period med 16,7 procent ifall någon undrar). Troligen är detta tack vare New Labours väl avvägda ekonomiska politik, kännetecknad av goda institutioner, stabila statsfinanser och progressiva sociala investeringar, som t ex Browns senaste utspel om en massiv utbyggnad av barnomsorgen.

Brown vet alltså uppenbarligen hur man får hjulen att snurra. Och receptet för framgång i ett rikt land är inte väsensskilt från det som skulle behövas i de fattiga länderna; tvärtom är behovet där desto större av goda institutioner, kamp mot korruption och en sund finanspolitisk regim. Så varför satsar inte Brown på dessa sina bästa grenar? Varför resonerar han som om ekonomisk utveckling uteslutande handlade om att överföra resurser från den rika världen till den fattiga? Hm, kanske är det detta som är Bonos bidrag till debatten... iasst

Det glömda England?

2005-01-04T09:37:00.000Z

En gång i tiden, innan folkpartiet blev ett populistiskt parti, kämpade man för något man kallade "det glömda Sverige": grupper som hade kommit på efterkälken när Sverige blivit ett modernt välfärdssamhälle. I England presenterar Tories nu delar av sitt valmanifest, som riktar sig till "the forgotten majority". Har Bengt Westerberg med ett finger i spelet? Men nej, tittar man närmare ser man att manifestets huvudpunkter är att belöna hårt arbete och stärka den nationella identiteten. Så det ser trots allt mer ut som dagens folkparti...

Raskvoter i armén.

2005-01-04T09:25:00.000Z

Med anledning av den nya Freedom of Information Act har det nu kommit fram att den brittiska armén under en längre tid haft ett system med kvoter för etniska minoriteter. Genom ett hemligt förfarande vid mönstringen skulle dessa skiljas ut så att ingen enhet fick för stor andel färgade. Som färgade kunde för övrigt även svartmuskiga fransoser kvalificera sig.

Det är ännu oklart hur länge systemet varit i drift, men en talesman för försvarsdepartementet bedyrar att man idag är en "equal opportunities employer". Yeah, right....

Förbaskade förmyndarmentalitet.

2005-01-03T14:57:00.000Z

Alla vi som förbannat engelsmännens märkliga policy när det gäller pubarnas öppettider kan nu andas ut - en avsevärd liberalisering är redan i pipelinen och kommer att träda i kraft i november. Fast nu ondgör sig brittiska läkare över att den nya lagen kommer att leda till ökad binge drinking och de därmed förknippade problemen med kriminalitet och alkoholskador. Förekomsten av skrumplever har ökat tio gånger de senaste 30 åren. Den nya lagens förespråkare kommer med det ganska bleka argumentet att det kommer att bli mindre bråk när folk kommer ut från pubarna vid olika tider.

Det är en knivig fråga. Problemen är välkända. I Sverige ökade förekomsten av kvinnomisshandel när Systemet öppnade på lördagar. Alla som har läst juridik vet hur slående det är att det är alkohol eller andra droger inblandade i nästan alla våldsbrott. Men om man ändå försöker se nyktert (!) på saken står det klart att det faktiskt inte behöver vara något problem i sig att människor dricker alkohol. Om vi bortser från alkoholism och patologiskt rus är ju de alkoholrelaterade problemen bara uttryck för att det är något annat som inte står rätt till. Och då borde en progressiv politik fokusera mer på orsakerna än på symptomen. Dessutom: om man med rejäla alkoholskatter pressar ur normalkonsumenterna riktigt mycket pengar finns det ju mer resurser att satsa på fritidsgårdar, socialvård och polis. Så jag är nog för, trots allt.

Hartz IV

2005-01-03T14:26:00.000Z

I Tyskland har man vid årsskiftet infört ytterligare ett steg i Peter Hartz kontroversiella strukturreformer. Nu ska långtidsarbetslösa få ett bidrag med det fantasifulla namnet Arbeitslosengeld II, vilket i praktiken är ett socialbidrag (och alltså en standardsänkning för de som tidigare inte gått på socialbidrag). Hungriga lejon må jaga bättre (som min ekonomkollega Marian Radetzki menar) men en sådan reform skapar givetvis inga nya jobb. Mer lovande känns då den andra delen av reformen, som innebär att ett antal försökskommuner får ta över hela ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Givetvis finns det bättre möjligheter att göra riktade insatser på den lokala nivån. Om man exempelvis bortser från de repressiva inslagen i den danska kommunen Farums arbetsmarknadspolitik har man ju trots allt åstadkommit ett fantastiskt samarbete med det lokala näringslivet. Tyskarna tycks för övrigt vara härdade och protesterar mindre än väntat.

If you can't beat them...

2005-01-02T06:54:00.000Z

Vid årsskiftet övertog Storbritannien ordförandeskapet i G8. Regeringens webbplats finns redan uppe. Nu oroar sig globaliseringskritiker över att regeringen ägnar sig åt varumärkesintrång när de kopierar klassiska vänstersymboler i kampanjerna J8 och Ya Basta! (för övrigt tycks man tro att Ya Basta! ursprungligen kommer från zapatisterna). Men att sno andras symboler kan vara ganska skoj, som t ex de här antikapitalistiska versionerna av "Do they know it's Christmas".

Offentlighetsprincipen Goes West.

2005-01-01T18:23:00.000Z

Just det, idag träder den så kallade Freedom of Information Act i kraft, som är en lightversion av den svenska offentlighetsprincipen. Följ den spännande utvecklingen på en för ändamålet skapad blog.

Hurra för Kennedy!

2005-01-01T17:55:00.000Z

Det finns liberaler som till skillnad från Lars Leijonborg står upp för liberala värden när de hotas. En sådan är Charles Kennedy, Liberaldemokraternas ledare. Och med mer än 20 procent av väljarna bakom sig (om än med en betydligt mindre andel av makten) visar Liberal Democrats att man inte behöver flörta med främlingsfientliga för att vinna breda opinionsmässiga framgångar. I sitt nyårstal menar Charles Kennedy att den kommande valrörelsen blir en kamp mellan hoppets och rädslans krafter:

Labour is counting on the politics of fear, ratcheting up talk of threats, crime and insecurity. While the Conservatives are re-working their populist scares about asylum and the European 'menace'.

Hatten av. Och ja, Liberaldemokraterna är givetvis emot införandet av integritetskränkande ID-kort. Mark Oaten, skuggminister:

There is a real danger of sleepwalking into a massive change in our society. The plans mean that every adult in the UK will be fingerprinted and will have to get used to daily identity checks. Ethnic minorities are likely to be disproportionately targeted.

Labour avvisade ID-kort.

2005-01-01T17:46:00.000Z

Det var bättre förr. Åtminstone när det gäller hur avvägningen görs mellan terroristbekämpning och skydd av individens integritet. Nya rapporter visar att den dåvarande Labourregeringen under Harold Wilsons ledning år 1974 avvisade ett förslag till ID-kort med hänvisning till att de skulle innebära alltför stora inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna. Det fanns annars ett starkare case för ID-kort på den tiden; IRA hade precis dödat 21 personer i ett bombdåd i Birmingham. Sedan dess har pappa staten lärt sig att med hjälp av biometriska nycklar bli än effektivare i övervakningen av sina undersåtar (länk). Suck.

Equal Opportunities

2004-12-30T07:43:00.000Z

Enligt den årliga rapporten från Equal Opportunities Commission är det magert med jämställdheten i det Förenade Kungadömet. Kvinnor har 11 procent av toppositionerna i näringslivet, 15 procent i media och 21 procent i offentliga sektorn. Vidare ligger man på 14:e plats (av 25) inom EU när det gäller kvinnlig representation i parlamentet. Kommissionen menar att den viktigaste förklaringen är bristen på flexibilitet i arbetsförhållandena på högre positioner.

Blunkett lever.

2004-12-29T21:08:00.000Z

Vi har ett år av tuffa utmaningar att se fram emot, om man får tro Tony Blair. Folk är allt mer oroade över ökande kriminalitet (trots att den minskar) och över alla utlänningar som väller in över gränserna. Här krävs det hårdare tag, så premiärministern hoppas att de orwellska ID-korten blir verklighet redan nästa år. Visst är det önskvärt att detta stramas upp i ett land som saknar en fungerande folkbokföring (hur kul är det att behöva vänta på gasräkningen innan man kan låna böcker på biblioteket?), men de nya id-korten har ju i första hand syftet att stänga folk ute.

Vidare behövs det tydligen mer ordning och disciplin i klassrummen. Det måste ställas högre krav på föräldrar och elever att ta sitt ansvar. Janne Björklund hade inte kunnat säga det bättre. Men man frågar sig varför den vardagsfascistiska retoriken behövs - Blairs skolpolitik fungerar ju alldeles utmärkt även utan sådant trams. De specialskolor som införts, och som getts möjlighet att profilera sig med extra finansiering - både offentlig och privat - har genomgående bättre resultat på nationella prov än övriga skolor. Och allt fler skolor ansluter sig till systemet.

Tronföljdskrig?

2004-12-29T09:02:00.000Z

Premiärminister Tony Blair har till sist meddelat att nästa mandatperiod blir hans sista. Med utgångspunkt i detta och David Blunketts avgång torde Brownlägret vädra morgonluft. Det finns därför de som oroar sig för att Gordon Brown kommer att köra sitt eget race i vårens valkampanj. Stephen Byers, före detta minister i Blairs kabinett, varnar idag för att konsekvenserna kan bli ödesdigra:

Once a progressive consensus has been achieved - across public service reform and in other areas - then the Labour Party will rightly expect all those in positions of authority to support the agreed position. Any individual who fails to do so will pay a heavy political price.

Regimskifte i sikte

2004-12-28T16:12:00.000Z

Ja, inte i Sverige alltså. Men i Österrike. Enligt senaste opinionsmätningen har den rödgröna oppositionen dragit ifrån den brunsvarta regeringen ganska ordentligt under hösten och har nu en stabil majoritet på 55 procent. Folkpartiets systerparti FPÖ ligger stadigt på 9-10 procent i opinionen medan konservativa ÖVP tappat åtta procentenheter jämfört med valet 2002. Med två år kvar till nästa val är utsikterna alltså goda för regimskifte. Till skillnad från Folkpartiet har ju Jörg Haider redan spelat ut alla främlingsfientliga kort, så där finns inga stora överraskningar att vänta.

Make Poverty History

2004-12-28T12:29:00.000Z

Den har väl knappast undgått någon, Bonos kampanj mot fattigdomen. Med ett hundratal kyrkor, välgörenhetsorganisationer och fackföreningar i ryggen har man utropat 2005 till året då historiska steg mot det slutgiltiga elimineranet av fattigsomen ska tas. Kampanjens agenda har tre huvudsakliga ingredienser: rättvis handel, skuldavskrivning och utökat bistånd.

Även den normalt skeptiska Economist håller med om att 2005 blir ett avgörande år i fattigdomsbekämpningen och nu går finansminister Gordon Brown ut och klargör att den brittiska regeringen har som mål att vara ett föredöme beträffande skuldavskrivning och utvecklingsbistånd. Ganska urvattnat, alltså. Och inte ett ord om rättvis handel, trots att internationell handel har gjort oerhört mycket mer för att bekämpa fattigdom i världen än biståndsinsatser och skuldavskrivningar. Men tur är kanske det. För som vanligt när det talas om "rättvis handel" menar Bono och hans polare minskad handel. Således vill man enligt hemsidan låta Mugabe och hans kolleger välja det utvecklingskoncept som passar det egna landets förutsättningar bäst, och det är tydligen inte alltid att ha en öppen ekonomi.

Fast vad ska man vänta sig från en organisation vars kampanjmetoder hör hemma på 70-talet? Som tror att Blair, Putin och Berlusconi är de avgörande makthavarna att ge sig på om man vill slå ett slag mot fattigdomen? Som anser att det bästa utövandet av konsumentmakt är att köpa ett löjligt vitt armband istället för att systematiskt gynna producenter i tredje världen?

Premiär

2004-12-25T18:35:00.000Z

Just det, inom kort startas här en blogg bl. a. med syftet att bevaka engelsk politik, framför allt upptakten till valkampanjen, från ett svenskt perspektiv. Premiär planerad till den 6 januari.