Igår sattes nya spekulationer kring den ständigt pågående fejden mellan Tony Blair och Gordon Brown igång. Anledning: Blair kallade till presskonferens i London exakt samtidigt som Brown i Edingburgh höll ett sedan länge planerat tal om fattigdomsbekämpning. Blairsidan hävdar att detta var nödvändigt p g a premiärministerns späckade schema och det faktum att han ville visa på initiativkraft då han kritiserats för att inte ha avbrutit sin semester i Egypten. Från Brownsidan betraktas det däremot som en ren provokation.
Hur som helst, för egen del är jag benägen att tycka att rivaliteten mellan de båda är ett trivsamt inslag i den brittiska politiken. Oppositionen är golvad så det enda inslaget av friktion kommer just från fejden mellan Brown och Blair. Jämför detta med Sverige där Göran Persson regerar utan utmaningar vare sig inifrån det egna partiet eller utifrån.
Nå, Browns tal handlade alltså om utveckling i tredje världen. Det fanns dock inget nytt bland de konkreta förslagen:
- first, that we take the final historic step in delivering full debt relief for the debt burdened countries;
- second, that we deliver the first world trade round in history that benefits the poorest countries and ensures they have the capacity to benefit from new trade;
- third – alongside declaring timetables on increasing development aid to 0.7 per cent of national income – that we implement a new international finance facility to offer immediate, predictable, long term aid for investment and development - building on commitments by individual governments, leveraging in additional funds from the international capital markets, raising an additional $50 billions a year each year for the next ten years, effectively doubling aid to halve poverty.
På första punkten (skuldavskrivning) och den sista (bistånd) är Brown någorlunda konkret. Beträffande skuldavskrivning föreslås en plan för att slutgiltigt eliminera de fattigaste ländernas skulder till internationella institutioner. På den tredje punkten föreslås en ny biståndsregim där de rika länderna förbinder sig att göra långsiktiga biståndsinsatser utöver de 0.7 procent av BNI som föreskrivs av FN. På så vis vill man åstadkomma en ’framtung’ biståndsregim som ska leda till att milleniemålen uppnås till 2015.
Men på den viktigaste punkten, rättvis handel, är Brown väldigt vag. Han förklarar att EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP måste reformeras, men klargör inte i vilken omfattning eller vilket tidsperspektiv. Vidare upprepar han Make Poverty History-kampanjens käpphäst om att de nationella regeringarna måste få utforma sin egen handelspolitik. Överhuvud taget saknas i Browns tal exempel på konkreta förändringar som måste komma till stånd i de fattiga länderna för att utvecklingen ska kunna ta fart. Det heter förvisso att
…that as developing countries devise poverty reduction plans, expand their own development, investment and trade, tackle corruption and demonstrate transparency we the richest countries ensure justice…
Man häpnar. För det första då en politiker som har varit villig att gå i krig för att avsätta en diktator inte vågar klargöra att bristen på demokrati och transparens hör till de viktigaste orsakerna till tredje världens misär.
Men än märkligare är den totala brist på ekonomisk insikt som Brown blottlägger. Storbritannien har under Brown upplevt en ekonomisk utveckling som nästan saknar motstycke i den brittiska efterkrigshistorien. Mellan 1997 och 2003 växte real köpkraftskorrigerad BNP per capita med 14,8 procent i det Förenade Kungadömet, att jämföra med OECD-genomsnittet på 10,4 procent (Sverige växte under motsvarande period med 16,7 procent ifall någon undrar). Troligen är detta tack vare New Labours väl avvägda ekonomiska politik, kännetecknad av goda institutioner, stabila statsfinanser och progressiva sociala investeringar, som t ex Browns senaste utspel om en massiv utbyggnad av barnomsorgen.
Brown vet alltså uppenbarligen hur man får hjulen att snurra. Och receptet för framgång i ett rikt land är inte väsensskilt från det som skulle behövas i de fattiga länderna; tvärtom är behovet där desto större av goda institutioner, kamp mot korruption och en sund finanspolitisk regim. Så varför satsar inte Brown på dessa sina bästa grenar? Varför resonerar han som om ekonomisk utveckling uteslutande handlade om att överföra resurser från den rika världen till den fattiga? Hm, kanske är det detta som är Bonos bidrag till debatten...
