tisdag, januari 11, 2005
Sverige är fantastiskt?
I en artikel i dagens Guardian lyfter George Monbiot fram Sverige som ett alternativ till den hårda nyliberalismen i Storbritannien. Exemplet Sverige, menar Monbiot, visar att det inte finns någon motsättning mellan ekonomisk tillväxt och jämlikhet. Tvärtom har Sverige under de senaste decennierna systematiskt haft högre BNP per capita än Storbritannien (vilket iofs har lite att göra med tillväxt men åtminstone motbevisar att Sveriges eftersläpning fortsatt efter 90-talskrisen). Vidare:
Sedan går Monbiot vidare och visar hur Sverige slår Storbritannien i gren efter gren på den sociala välfärdens område: fattigdom, läskunnighet, social rörlighet...
Samtidigt försöker ju högerlobbyister i Sverige, tidvis med stöd av akademiska nationalekonomer, göra en stor poäng av att Sveriges omfattande välfärdsstat sakta men säkert för oss mot avgrunden.
Vem har rätt? Hur går det ihop? Tja, först och främst får man väl konstatera att det inte är alldeles enkelt att dra några entydiga slutsatser utifrån en jämförelse mellan länder med olika välfärdspolitiska system. För det första måste man bilda sig en uppfattning om det kontrafaktiska resultatet, t ex hur det skulle ha sett ut i Sverige i frånvaron av en omfattande välfärdsstat.
Det finns mycket som talar för att Sverige även bortsett från välfärdsstaten är fundamentalt annorlunda än USA eller Storbritannien - t ex mer jämlikt med avseende på utbildning och hälsa. Följaktligen skulle en aggressiv nyliberal politik inte få lika starka konsekvenser som på annat håll, och omvänt - en svensk välfärdsmodell skulle förmodligen inte fungera lika bra i Storbritannien. Dessutom finns det en del mindre politikberoende faktorer som pekar i samma riktning - den sammanpressade lönestrukturen, t ex. Eller den höga fackliga organisationsgraden.
Bortsett från detta finns det ett problem med potentiellt omvänd kausalitet; skatter och BNP bestäms båda i en ständigt pågående växelverkan och det är en stor utmaning att isolera effekterna i ena riktningen. Det finns ju en del teorier om hur påverkan går i motsatt riktning, t ex Wagners lag enligt vilken rikare länder tenderar att lägga allt större andel av BNP på den offentliga sektorn. Om det därtill finns persistens i de båda variablerna (kallat autokorrelation på ekonomspråk) är det i stort sett omöjligt att blottlägga sambandet empiriskt.
Så vad säger forskningen på området? Jo, det finns gott om teoretiska modeller i endogen tillväxtteori som visar att höga skatter kan ha negativa effekter på tillväxten. Men de flesta empiriska studier har hittills gått bet på att visa ett samband, oavsett om tvärsnitts- eller tidsseriedata används. En viktig anledning är att alltför aggregerade mått använts; man har alltså bortsett från att olika skatter och olika välfärdsprogram måste ha väldigt olika effekter på tillväxten. En annan orsak är givetvis de problem med omvänd kausalitet och liknande som nämns ovan.
Men dessa problem har inte hindrat våra dugliga svenska nationalekonomer från att visa starka negativa samband. Vi andra kan bara spekulera. Själv är jag nog mer benägen att tro på George Monbiot...
¶ 1:03 em
More surprisingly still, Sweden has a current account surplus of $10bn and the
UK a deficit of $26bn. Even by the neoliberals' favourite measures, Sweden wins:
it has a lower inflation rate than ours, higher "global competitiveness" and a
higher ranking for "business creativity and research".
Sedan går Monbiot vidare och visar hur Sverige slår Storbritannien i gren efter gren på den sociala välfärdens område: fattigdom, läskunnighet, social rörlighet...
Samtidigt försöker ju högerlobbyister i Sverige, tidvis med stöd av akademiska nationalekonomer, göra en stor poäng av att Sveriges omfattande välfärdsstat sakta men säkert för oss mot avgrunden.
Vem har rätt? Hur går det ihop? Tja, först och främst får man väl konstatera att det inte är alldeles enkelt att dra några entydiga slutsatser utifrån en jämförelse mellan länder med olika välfärdspolitiska system. För det första måste man bilda sig en uppfattning om det kontrafaktiska resultatet, t ex hur det skulle ha sett ut i Sverige i frånvaron av en omfattande välfärdsstat.
Det finns mycket som talar för att Sverige även bortsett från välfärdsstaten är fundamentalt annorlunda än USA eller Storbritannien - t ex mer jämlikt med avseende på utbildning och hälsa. Följaktligen skulle en aggressiv nyliberal politik inte få lika starka konsekvenser som på annat håll, och omvänt - en svensk välfärdsmodell skulle förmodligen inte fungera lika bra i Storbritannien. Dessutom finns det en del mindre politikberoende faktorer som pekar i samma riktning - den sammanpressade lönestrukturen, t ex. Eller den höga fackliga organisationsgraden.
Bortsett från detta finns det ett problem med potentiellt omvänd kausalitet; skatter och BNP bestäms båda i en ständigt pågående växelverkan och det är en stor utmaning att isolera effekterna i ena riktningen. Det finns ju en del teorier om hur påverkan går i motsatt riktning, t ex Wagners lag enligt vilken rikare länder tenderar att lägga allt större andel av BNP på den offentliga sektorn. Om det därtill finns persistens i de båda variablerna (kallat autokorrelation på ekonomspråk) är det i stort sett omöjligt att blottlägga sambandet empiriskt.
Så vad säger forskningen på området? Jo, det finns gott om teoretiska modeller i endogen tillväxtteori som visar att höga skatter kan ha negativa effekter på tillväxten. Men de flesta empiriska studier har hittills gått bet på att visa ett samband, oavsett om tvärsnitts- eller tidsseriedata används. En viktig anledning är att alltför aggregerade mått använts; man har alltså bortsett från att olika skatter och olika välfärdsprogram måste ha väldigt olika effekter på tillväxten. En annan orsak är givetvis de problem med omvänd kausalitet och liknande som nämns ovan.
Men dessa problem har inte hindrat våra dugliga svenska nationalekonomer från att visa starka negativa samband. Vi andra kan bara spekulera. Själv är jag nog mer benägen att tro på George Monbiot...
¶ 1:03 em
