Välkommen till framtiden! Att Sverige är bäst har väl många redan känt på sig. Vi är uppe i Norden lite finare och lite mer civiliserade än människorna i andra länder. Uttryckt lite annorlunda så ligger vi före andra länder, vi har helt enkelt kommit längre i utvecklingen. Fast frågan är om de andra någonsin kommer ikapp.

Hur som helst, det går att kvantifiera hur mycket längre vi kommit i utvecklingen än andra länder. Det har EU-parlamentarikern Inger Segelström gjort. Vi ligger således 10 år före övriga EU. De andra medlemsländerna befinner sig alltså någonstans där vi var 1995. Jag frågar mig; varför gick då Sverige med i EU för tio år sedan och inte tvärtom? Det hade väl varit mycket bättre för världen att inkorporera de övriga EU-länderna som landsting i Sverige; det hade förmodligen gett dem lite extra skjuts fram mot den ljusnande framtiden. Nu får istället svenska politiker kämpa i en väldig motvind för att sprida upplysta idéer i institutioner som skapats av länder som ligger långt efter oss. Det blir ju helt bakvänt.

Centerns Lena Ek delar dock inte Segelströms uppfattning (fast hon kanske också ligger efter sin tid?). Hon menar att Europaparlamentet är bättre på jämställdhet än det svenska:

Skillnaden är som mellan att cykla i medvind och i motvind. Eftersom det är
mycket att göra, hetsigt tempo och rätt svåra frågor betyder det mycket för att
kvinnor ska orka med.

Jovisst är det viktigt för de stackars kvinnorna att få stöd och hjälp när de befattar sig med svåra frågor.

Även om jag själv verkat vid flera internationella institutioner och tampats med mentaliteter som är helt främmande från ett svenskt perspektiv, kan jag inte låta bli att irritera mig på den svenska självgodheten. Den finns där inte bara när det gäller politiska frågor, som i diskussionen ovan, utan genomsyrar i stort sett allting.

I den yngre generationen är det framför allt i form av en kulturell chauvinism som är desto tråkigare då den bygger uteslutande på okunskap. Fråga en yngre svensk person med begränsad internationell erfarenhet vad de tycker om tysk film eller italiensk musik, och du kommer att få höra en utläggning om antingen hockeyfrillor och trikåbyxor eller Eros Ramazotti. Noll koll, och ändå denna totala visshet om att det som kommer utifrån är hopplöst ocoolt.

Denna kulturella chauvinism är ett märkligt trendbrott mot tidigare generationers känsla av underlägsenhet gentemot Europas stora kulturnationer. Det var väl lika fel åt andra hållet, men det är ändå alltid trevligare med ödmjukhet.
  ¶ 8:34 fm