Racist Spin from Down Under. Ja... terrorhysterin håller i sig. Nu varnar Londons polischef, som också heter Blair, att terroristerna kan försöka upprepa succén från Madrid förra året. Men... i Madrid resulterade terroristattacken i ett maktskifte där den nya regeringen hade en politik mycket mer i linje med terroristernas önskemål. I Storbritannien skulle den effekten utebli: efter månader av taktiskt velande hann ju Tories uttrycka sitt stöd åt irakkriget lagom i tid till valet i Irak. Återstår då Liberal Democrats, som väl faktiskt i politiskt avseende ligger närmast Zapatero. Men de fick just sina lägsta noteringar på mycket länge, nu sedan Irakkriget hamnat i skymundan.

Fast å andra sidan: enligt en undersökning nyligen svarade 37 procent av väljarna att de inte röstar på Charles Kennedys parti men att de skulle göra så om partiet hade en chans att vinna i deras valkrets. Snacka om fångarnas dilemma alltså...

Men men. Med eller utan terroristattacker verkar det som att regeringen håller på att tappa mark. Tories har hämtat över en viss Lynton Crosby från Australien (där han hjälpt en annan Howard att vinna val) . Crosby har fått Tories att släppa tidigare hämningar och spela the race card helt och fullt. Mycket riktigt betalar det av sig i opinionen och gapet mellan de två största partierna är nu endast 2-3 procentenheter. Crosby har alltså fungerat som folkpartiets Johan Jakobsson. Så tvärtemot vad jag tidigare påstått ser valet ut att bli allt annat än en promenadseger för Labour. Framför allt är det ett lågt valdeltagande som hotar fälla regeringen.

Det finns dock en sak jag inte förstår. Om man vill vinna billiga opinionsmässiga framgångar genom att surfa på främlingsfientliga stämningar, vad behöver man överbetalda konsulter till? Jag har aldrig arbetat i något partihögkvarter, men jag kan tänka mig att det är ganska lätt att knåpa ihop främlingsfientliga utspel som får maxad uppmärksamhet i pressen. Så vad behövs Lynton Crosby och Johan Jakobsson till? Är deras roll att, precis som konsulterna i näringslivet, ge legitimitet åt åtgärder som ledningen vet är nödvändiga men fotfolket har svårt att acceptera? Eller är det för att de är särdeles bra på att utföra balansgången i gråzonen mellan främlingsfientlighet och rasism? Är det någon som vet?  ¶ 2:15 em |

  Blair 1 - Rättsstaten 0. Hm... igår uttryckte jag en förhoppning att liberala bloggare skulle reagera på den brittiska regeringens nya terroristbekämpningsplaner. En som gjorde så heter Greger Hälltorp. Jag vet inte om Greger följde debatten i underhuset, men när han säger

Det enda tänkbara argumentet för den här typen av åtgärder är att man menar att
det är bättre att leva i en odemokratisk värld där inga terrordåd begås. Jag
håller inte med.

är det oväntat likt det argument som Tony Blair faktiskt använde i debatten:

There is no greater civil liberty than to live free from terrorist attack.

Det är inte alla som håller med om den devisen. Men för att piska upp lite hysteri lagom inför det kommande valet varnade Charles Clarke att det är mycket möjligt att terroristerna planerar en attack liknande den i Madrid förra året. Jag måste erkänna att jag själv i morse funderade på vilka försiktighetsåtgärder man bör vidta sista veckan före valet. Är det säkert att åka tunnelbana? Osv. Så nog fungerar skrämselpropagandan.

Förslaget mötte som väl är hårt motstånd såväl från oppositionen som inifrån Labours egna led. Ett flertal före detta Labour-ministrar, såsom Clare Short och Frank Dobson och förre utrikesministern Robin Cook, har uttryckt sitt ogillande. Kritiken var i vissa delar skoningslös. Ta till exempel Labours Brian Sedgemore:

Our debate is a grim reminder of how the Prime Minister and the Home Secretary
are betraying some of Labour's most cherished beliefs. It is truly terrifying to
think what these MPs will vote for next. I myself can only describe this as New
Labour's descent into Hell and Hell is not a place I want to be.

Men tyvärr räcker inte detta eftersom Labour har tillräckligt mycket nyttiga idioter för att få igenom förslaget ändå. Omröstningen resulterade i 309 röster för och 233 emot.

Situationen är paradoxal, för nu är det snart bara det odemokratiska överhuset som kan rädda några av demokratins grundvalar.  ¶ 9:47 fm |

  Pre-emptive anti-terrorism, hurra! När Charles Clarke för ett par månader sedan efterträdde David Blunkett som Home Secretary, var det många liberaler som vädrade morgonluft. Den nye ministern var nog inte riktigt lika sugen på att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter som sin företrädare. Men ack vad man bedrog sig. Clarke står precis i bregrepp att skynda en anti-terroristlag genom parlamentet som ger honom långt gående befogenheter i terroristbekämpningen. Vi har inte råd att vänta tills terroristerna slår till, menar Clarke, och hävdar att det är ren tur att London ännu inte följt på attackerna i New York och Madrid.

Vad är det då som föreslås? Jo, inrikesministern ska få befogenhet att utdöma en rad olika straff mot terroristmisstänkta, såsom exempelvis husarrest, reseförbud eller restriktioner i tillgången till telefon och internet (hur kontrolleras detta?). Det går i nuläget inte att tillämpa gällande straffrättsliga regler och procedurer, eftersom bevisen mot de misstänkta normalt är av en typ som inte godkänns av domstol (buggning, etc). Den nya lagen skulle ersätta den provisoriska lag som instiftades efter 11 september, vilken överhuset förklarat vara i strid mot mänskliga rättigheter. Den nya lagen ska omfatta såväl brittiska medborgare som andra.

Charles Clarke menar att de åtgärder som tillåts i lagen egentligen inte behövs just nu, men man måste vara beredd den dagen terroristerna slår till:

This is an important Bill. It raised serious and difficult issues but we must
have the capacity to protect our people now and to do so in the future... it
would be the gravest dereliction of duty to wait until we have suffered a
terrorist outrage here and then respond after the event.

Oppositionen har slutit en pakt emot lagen och många av labours parlamentsledamöter uttrycker diskret sitt ogillande mot Clarkes förslag. Argumenten är solklara: den nya lagen går längre än någon tidigare och beskär terroristmisstänktas rättigheter mer än vad man gjorde under andra världskriget. Inte ens USA har tyckt sig behöva en lag av denna kaliber, för att inte tala om alla Storbritanniens europeiska grannar. Det är vidare främmande för brittisk (och demokratisk) rättstradition att en minister utdömer straff och dessa extraordinära befogenheter bryter mycket riktigt mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Som Kate Allen från brittiska Amnesty uttrycker det:

Today's details cannot disguise the essence of the new Bill: the Home Secretary has reserved the power to place anyone in the UK under house arrest without charge or trial, based on secret evidence. This is nothing short of internment at home.

Till råga på allt skall denna lag skyndas igenom parlamentet utan riktig debatt, för att träda i kraft innan den gamla lagen upphör den 14 mars.

Inför den massiva oppositionen har Clarke modifierat sitt förslag något. Grundprincipen, att frångå rättsstatens principer i jakten på terrorister, finns kvar. Men den juridiska överprövningen ska gå lite fortare än vad som tidigare aviserats.

Var finns alla liberala bloggare som just jublade över demokratins seger i Irak? Har vi verkligen råd att vänta tills någon faktiskt fått sina mänskliga rättigheter insrkränkta innan vi reagerar?  ¶ 10:55 fm |

  Fox Hunt Ban Idag upphör en månghundraårig tradition i Storbritannien. Eller åtminstone blir den olaglig. Labour har nämligen infriat ett löfte från 1997 om att förbjuda den traditionella sporten att jaga räv med hundar. Efter en rad turer och konstitutionella spörsmål har man alltså äntligen lyckats kasta detta köttben åt partiets vänsterflygel. Vem ska nu kunna komma och säga att Labour svikit sina ideal? Man har ju satt punkt för en av den brittiska överklassens mest smaklösa excesser.

Eller har man det? Den nya lagen kommer bli väldigt svår att tillämpa. Det är ju fortfarande tillåtet att jaga räv med hundar, så länge man inte låter hundarna döda rävarna. Om hundarna likväl ger sig på räven ifråga måste polisen kunna bevisa att det inte skedde av misstag, utan att det var jägarnas uppsåt. Jag är sannerligen ingen expert på jakt, men jag föreställer mig att det kan bli lite trixigt. De olika djurrättsgrupper som kampanjat för den nya lagen lovar dock att de ska fortsätta hålla koll på jägarna och bistå polisen i dess nya uppgift. Ironiskt nog får alltså polisen byta spår från att bevaka aktivisterna till att bevaka jägarna.

Men för mig är den avgörande frågan inte lagens genomförbarhet utan dess syfte. Vad är poängen? I den massiva rapportering som gjorts kring lagens ikraftträdande har denna fråga lyst med sin frånvaro. Mina brittiska vänner, som över lag stöder lagen, kommer med argument som "det är avskyvärt att människor ägnar sig åt en så bestialisk sport". Kan man tycka, men ett fritt och demokratiskt samhälle bygger faktiskt på att man inte kriminaliserar allt som är avskyvärt eller smaklöst.

Men det handlar nog inte så mycket om rävarnas välbefinnande utan mer om en klasskonflikt. Precis som rävjaktsdebatten är ett rött skynke för den brittiska överklassen, är fastighetsskatten en aldrig sinande källa till irritation för dess svenska motsvarighet. Som en vanlig Svensson kan man i båda fallen ha svårt att känna sympati med, eller ens förståelse för, överklassens vrede. Men det finns en avgörande skillnad. Det finns goda skäl att omfördela överklassens resurser till de som har det sämre ställt, framför allt med en skatt som inte har några snedvridande effekter. Men om det roar överklassen att skicka sina hundar på stackars oskyldiga rävar, bör de faktiskt vara i sin fulla rätt att göra det.  ¶ 10:35 fm |

  What's right with British Conservatism? Det har gått ett tag sedan jag skrev sist, och under tiden har så mycket hänt att man inte vet var man ska börja. Men okej, jag var på en mycket intressant debatt på Institute of Contemporary Arts (garanterat bästa julklappen, tack Johan!). Ämnet för kvällen var "What's wrong with British Conservatism?" och i panelen satt ett antal potentater med olika grad av anknynting till de brittiska konservativa. För egen del hade jag nog varit mer intresserad av en debatt på ämnet "What's the point with British Conservatism?", men då jag efter några månader som invånare i det Förenade Kungadömet betraktar Tories som ett av dess stora mysterier, kunde jag inte motstå att gå dit och lyssna.

Först ut var Irwin Steltzer, en snubbe involverad i diverse konservativa thinktanks på andra sidan Atlanten, tillika kolumnist i ett par brittiska tidningar. Denne pekade ut fem punkter som skiljer den blomstrande konservatismen i USA från dess motsvarighet i Storbritannien:

1. George W Bush håller fast vid sina värderingar i alla lägen, medan Tories vinglar fram och tillbaka.
2. Amerikanska konservativa har kul medan deras brittiska motsvarigheter gör ett plågat intryck.
3. Republikanerna i USA har företrädare som gör ett sympatiskt intryck medan få väljare skulle fästa sin tillit till Michael Howard.
4. Det är mycket högre i tak bland de amerikanska konservativa.
5. Motståndet är mindre i USA; Demokraterna är svaga medan New Labour under Tony Blair är en livsfarlig motståndare för Tories.

Mycket ligger väl i dessa kommentarer. Men för egen del är jag benägen att betrakta frågan från den andra sidan: varför har Tories väljarstöd överhuvud taget? De är gamla och bittra och deras kärnväljare håller på att dö ut. Dessutom har ju Storbritannien redan en konservativ regering, så vad ska man med en konservativ opposition till?

För ja, i alla andra europeiska länder skulle New Labours politik betecknas som konservativ. Efter åtta år vid makten har man fortfarande ett av Europas lägsta skattetryck (35,3 procent enligt senast tillgänglig siffra, ett par procentenheter under OECD-snittet). Bland huvudpunkterna i New Labours politik finns hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Okej, i en nyligen utgiven bok som sammanställer Labourregeringens politiska bedrifter, konstateras att de rika fått det marginellt sämre och de fattiga fått det bättre sedan 1997. Men det rör sig om små förändringar som även en konservativ borde kunna stå ut med.

Men nu ser det ut som att de konservativa trots allt hittat sin nisch: att ta itu med det moraliska förfallet i England. Ungdomar dricker, tar droger och har sex i ungefär samma omfattning som i andra länder. Detta är givetvis illavarslande. Med en massiv informationskampanj på skolor och vårdcentraler ska man göra något åt ungdomens "brist på självkänsla" och grupptryck. Kanske borde man prova samma koncept i Sverige? Varför inte låta Göran Hägglund turnera på svenska skolor och visa att man inte behöver dricka alkohol för att vara cool?

Väljarna låter sig dock inte imponeras av denna omsorg om de ungas välbefinnande. Gapet mellan Labour och Tories är större än på mycket länge. I den senaste undersökningen får Labour 42 procent, Tories 30 och Liberal Democrats rasar ner till 18 procent. Samtidigt ser det ut som att valdeltagandet kan bli det lägsta sedan första världskriget. Inte att undra på, då bara 21 procent av väljarna kan se skillnad på de två största partierna.  ¶ 11:31 fm |

  Budgivning i rasism. Storbritannien mottar varje år cirka 500.000 invandrare från icke-EU-länder. Drygt 300.000 av dem är studenter och resten är människor som liksom undertecknad kommer hit för att arbeta. Studenterna inbringar därmed varje år omkring 5 miljarder pund i avgifter, medan det är oklart hur mycket den invandrande arbetskraften bidrar med. Själv betalar jag betydligt mer i skatt än jag hade trott; det fanns uppenbarligen en del som Thatcher inte hann med.

Det är oklart i vilken mån den makalösa ekonomiska utvecklingen (längst period av tillväxt på 200 år om man får tro Labours valaffischer) är att tillskriva invandrarna. Förmodligen får man på så vis bort en och annan flaskhals som annars hade lagt hinder för tillväxten. Men det är alldeles uppenbart att landets universitet för länge sedan hade varit lika bankrutta - akademiskt och ekonomiskt - som sina motsvarigheter i Tyskland, om det inte hade varit för alla betalande icke-europeiska studenter. Samma sak gäller sjukvårdssystemet NHS som hade kollapsat direkt om det inte hade varit för all personal - alltifrån läkare till städare - som tjänstgör i landet.

Man tycker därför att den försiktigt startande valkampanjen borde handla om hur man kan garantera att folk fortsätter att komma. Men nej. Tories presenterade för en tid sedan sin migrationspolitik, som bl a krävde att Storbritannien säger upp Genevekonventionen från 1951. Igår var det Labours tur att försöka leva upp till tabloidtidningarnas ständiga krav på hårdare tag. Med en ambitiös femårsplan ska problemet (vilket problem?) hanteras.

Det var emellertid oklart i vilken mån Labour ansåg att problemet är allmänhetens orealistiska uppfattningar om hur systemet faktiskt fungerar, eller själva systemet. Men reformeras ska det. Inrikesministern Charles Clarke presenterade ett program som innebär att ett poängsystem införs för arbetskraftsinvandringen. Fortsättningsvis ska invandrare delas in i fyra olika klasser, beroende på vilken kompetens de för med sig. Framför allt vill man minska möjligheterna för okvalificerad icke-europeisk arbetskraft att ta sig in i landet.

Rasism! utropar the Observer:

Turning immigrants into second-class citizens will inflame racial tension; the
proposed rules do not target white immigrants, from the US or the EU for
example. Labour should be exposing those who call for tighter rules for what
they are - racists. Leadership could change the climate of opinion, and lead us
away from what we know are our worst instincts. Instead, in a state of funk,
Labour's leaders try to outbid the Opposition. They should be ashamed.

Jag håller bara delvis med om detta. Visst, poängsystemet är helgalet och Labours flört med främlingsfientliga väljare är osmaklig. Men. Om vi även fortsättningsvis kommer att ha horder med svenskar och andra européer som tar skitjobb i London och har boendeförhållanden som skulle vålla ramaskrin om det hade varit invandrarfamiljer i Rosengård - medan icke-europeiska invandrare är akademiker och läkare: vilka är det då som blir en diskriminerad underklass? Okej, jämförelsen haltar, men som anställd vid ett engelskt universitet kan man inte låta bli att fundera vad som kommer att hända om en generation, när invandrare kommer att dominera den brittiska akademin på alla nivåer.

Tja, kanske får vi då åtminstone en mer anständig debatt, där det inte bara är det lilla insignifikanta oppositionspartiet som i debatten pekar på invandringens förtjänster för det brittiska samhället. Mark Oaten, liberaldemokraternas talesman:

The two old parties are locked in a bidding war on asylum and immigration which
is getting out of hand. The Liberal Democrats will continue to speak up for the
economic benefits that migrants bring and the need for genuine asylum seekers to
be made welcome. We would base immigration quotas on an independent economic
assessment on the number of migrant workers, not arbitrary targets. On asylum,
we would take the assessment system away from the Home Office, who have a track
record of poor decisions and long delays, and create a new independent agency.

Okej, det är inte klockren liberalism men betydligt bättre än vad de båda andra lyckas prestera. Men det sorgliga i sammanhanget är dock att Labours populism lönar sig. Partiet noterar idag sina högsta nivåer i opinionen på mycket länge, medan Liberal Democrats oväntat störtdyker. Suck. Och Tories? För dem är det förtal att påpeka att de är chanslösa i årets val.
  ¶ 4:43 em |

  Truancies without nuances. Labour, eller rättare sagt New Labour, gillar att sätta upp tämligen meningslösa mål för olika politikområden. Inom sjukvården har man infört ett rankingsystem där sjukhus som är bra på att kapa väntetider belönas med stjärnor - med konsekvenser för både finansiering och anseende. Det låter väl i och för sig fint; även i Sverige betraktas ju väntetider till och från som det primära problemet i sjukvården. Men det är svårt att bli övertygad när man ser att sjukhus med tre stjärnor har dödlighetssiffror som ligger över (om än ej statistiskt säkerställt) motsvarande siffror hos de minst framgångsrika sjukhusen. Kvanitet på bekostnad av kvaliteten, alltså.

Ett annat mål som regeringen haft har varit att minska skolket i skolan. Tänka sig att en regering har så mycket tid och energi att lägga på en fråga som borde vara en sak mellan lokala skolledningar, elever och föräldrar. Men det har den. Pengar också: sedan Labour tog makten 1997 har 885 miljoner pund satsats på att få ner skolket.

Så hur har pengarna satsats? Har man försökt ändra skolmiljön så att eleverna känner sig mer välkomna? Har man minskat på klasstorlekar, anställt bättre lärare, uppdaterat läromedel? Nej, sådant progressivt tjafs hör historien till. Åtgärdsprogrammet har istället innefattat saker som: elektronisk närvarokontroll, åtal mot skolkarnas föräldrar samt att belägga dem med vite. De mest progressiva inslagen är att man infört ett program för att komma till rätta med "beteendeproblem" i utsatta områden.

Och resultatet? Tja, skolket ligger oförändrat på 0,7 procent. Ingen effekt, alltså. Skolminister Ruth Kelly betecknar programmet som en framgång ändå - dels för att den giltiga frånvaron gått ner avsevärt, dels för att barnkullarna nu är större så att närvaron ökat i absoluta termer (den som vet något om procenträkning kan snabbt förvissa sig om att även skolket ökat i absoluta termer).

För en gångs skull håller jag med Tories, åtminstone lite. De påpekar att en vanlig orsak till skolk är mobbing, och sådan kommer man knappast åt med elektronisk övervakning.

Men framför allt påminns jag om en hittills ouppmärksammad fördel med kommunaliseringen av den svenska skolan. Jag menar, om Jan Björklund fick chansen skulle han säkert snabbt kunna fantisera ihop nationella mål och åtgärdsprogram långt mer repressiva än de Labour lyckats komma upp med. Med kommunaliserad skola har vi en garanti för att Björklunds strävanden att vrida klockan tillbaka stannar vid just fantasier. Åtminstone i de 288 kommuner där han inte sitter vid makten.
  ¶ 8:27 fm |