Truancies without nuances. Labour, eller rättare sagt New Labour, gillar att sätta upp tämligen meningslösa mål för olika politikområden. Inom sjukvården har man infört ett rankingsystem där sjukhus som är bra på att kapa väntetider belönas med stjärnor - med konsekvenser för både finansiering och anseende. Det låter väl i och för sig fint; även i Sverige betraktas ju väntetider till och från som det primära problemet i sjukvården. Men det är svårt att bli övertygad när man ser att sjukhus med tre stjärnor har dödlighetssiffror som ligger över (om än ej statistiskt säkerställt) motsvarande siffror hos de minst framgångsrika sjukhusen. Kvanitet på bekostnad av kvaliteten, alltså.

Ett annat mål som regeringen haft har varit att minska skolket i skolan. Tänka sig att en regering har så mycket tid och energi att lägga på en fråga som borde vara en sak mellan lokala skolledningar, elever och föräldrar. Men det har den. Pengar också: sedan Labour tog makten 1997 har 885 miljoner pund satsats på att få ner skolket.

Så hur har pengarna satsats? Har man försökt ändra skolmiljön så att eleverna känner sig mer välkomna? Har man minskat på klasstorlekar, anställt bättre lärare, uppdaterat läromedel? Nej, sådant progressivt tjafs hör historien till. Åtgärdsprogrammet har istället innefattat saker som: elektronisk närvarokontroll, åtal mot skolkarnas föräldrar samt att belägga dem med vite. De mest progressiva inslagen är att man infört ett program för att komma till rätta med "beteendeproblem" i utsatta områden.

Och resultatet? Tja, skolket ligger oförändrat på 0,7 procent. Ingen effekt, alltså. Skolminister Ruth Kelly betecknar programmet som en framgång ändå - dels för att den giltiga frånvaron gått ner avsevärt, dels för att barnkullarna nu är större så att närvaron ökat i absoluta termer (den som vet något om procenträkning kan snabbt förvissa sig om att även skolket ökat i absoluta termer).

För en gångs skull håller jag med Tories, åtminstone lite. De påpekar att en vanlig orsak till skolk är mobbing, och sådan kommer man knappast åt med elektronisk övervakning.

Men framför allt påminns jag om en hittills ouppmärksammad fördel med kommunaliseringen av den svenska skolan. Jag menar, om Jan Björklund fick chansen skulle han säkert snabbt kunna fantisera ihop nationella mål och åtgärdsprogram långt mer repressiva än de Labour lyckats komma upp med. Med kommunaliserad skola har vi en garanti för att Björklunds strävanden att vrida klockan tillbaka stannar vid just fantasier. Åtminstone i de 288 kommuner där han inte sitter vid makten.
  ¶ 8:27 fm