måndag, januari 24, 2005
Är Paolo Flores d’Arcais fortfarande en filosof?
En sak som är väldigt irriterande är när människor demoniserar sina politiska motståndare i syfte att plocka billiga poäng och slippa ta en debatt i sak. I Sverige har borgerliga debattörer konsekvent undvikit debatt med Vänsterpartiet genom att repetera deras historiska försyndelser till leda. På samma vis lyckades EU för några år sedan sopa ett stort antal problem under mattan när man isolerade Österrike politiskt efter att nazianstrukna FPÖ erövrat regeringsmakten. Hade man gått på djupet hade man dessutom fått svårt att visa att FPÖ var mer nazianstruket än de båda övriga etablerade partierna, något jag kommenterat tidigare.
I senaste die Zeit försöker den italienske filosofen Paolo Flores d’Arcais på ett liknande knep. Den här gången är motståndaren som ska tvålas till inget annat än självaste USA. ”Är USA fortfarande en demokrati?” lyder rubriken. Flores d’Arcais går igenom ett antal kriterier och kan konstatera att USA just genomgår en kamp mellan demokratins företrädare och ”populistiska demoner” som vill avskaffa den.
Men problemet är att Flores d’Arcais definiton av demokrati har skräddarsytts just för att kunna ställa USA:s status ifråga. Det räcker därför inte med de kriterier som normalt brukar tas upp: respekt för minoriteters rättigheter samt fria och jämlika val. Nej, tydligen måste ett land för att vara demokratiskt också eliminera fattigdomen (farväl Indien och den nyfödda demokratin Ukraina). Dessutom får politikerna inte utlova speciella förmåner för vissa grupper i syfte att vinna röster (där ryker hela EU, Japan och ett stort gäng andra demokratier). Slutligen får den enskilde väljaren inte påverkas i sitt fria val (där ryker nog alla eventuellt återstående demokratier eftersom det torde vara svårt att praktisera demokrati utan valkampanjer). Vad säger du, Paolo, är inte snabbmatskultur också oförenlig med riktig demokrati? Eller baseball? Eller countrymusik?
Flores d’Arcais går sedan vidare och attackerar i stort sett alla amerikanska institutioner. Även media får sig givetvis en släng. Och visst är det tacksamt att hoppa på Fox News, New York Times och andra media som stryker Bush och hans anhang medhårs. Men i sedvanlig italiensk anda ligger Flores d’Arcais lite efter i den tekniska utvecklingen, eftersom han menar att TV-mediet nu håller på att ta över tidningarnas roll som primära nyhetsförmedlare. Herregud, det hände ju för 50 år sedan! Vad som händer idag är ju att internet håller på att ta över tv-mediets betydelse. Och detta är en rörelse bort från alla de problem PFA tillskriver amerikanska media: koncentration, likriktning, manipulation. Däremot stämmer PFAs diagnos ganska bra in på Italien. Fast nu är det ju inte Italien vi snackar om...
Nu är det nog dags att fråga sig vad PFA har för syften. Jo, givetvis är det att varna för den kristna höger som nu har sådan medvind over there. Men denna rörelse känns ju så hotande just för att den så framgångsrikt verkar inom de demokratiska strukturerna!
Varför är det så svårt att förstå att George W Bush kan vara ett svin trots att USA är en demokrati? Att Irakkriget kan vara orättfärdigt trots att beslutet fattats i god demokratisk ordning? Detta är två separata frågor, och debatten måste föras separat. Problemet, när man försöker koka soppa på en spik på det här sättet, är nämligen att man förlorar trovärdighet i debatten. Dessutom skymmer alla plumpa påhopp det faktum att USA just nu är väldigt dåligt på att leva upp till demokratiska standards t ex när det gäller behandlingen av fångar i Irak och på Guantanamobasen. Dessa händelser är upprörande och utgör grava brott mot demokratiska grundprinciper. Men vi är så upprörda, vi hade väntat oss mer, just för att USA är en demokrati. Om man som PFA slänger in lite vad som helst i den anti-amerikanska vågskålen förringar man betydelsen av dessa förbrytelser.
Den som till äventyrs vill testa om den svartvita världsbilden står pall för en lite djupare analys bör läsa David Aaronovitchs krönika i söndagens Observer. Jag har själv precis börjat fundera på om man kanske ska sluta stämma in i det slentrianmässiga fördömandet av Bush och försöka problematisera situationen lite. Eftersom vi tvingas leva med killen i fyra år till (och därefter, som the Economist föreslår, kanske får se hans lite klurigare bror i Vita Huset) kan det ju vara läge att gilla läget. Och Aaronovitch pekar bl a på att det mitt i det religiösa svamlet i GWBs installationstal finns ett och annat som är svårt att avfärda för den med hjärtat till vänster. Sug på den här, till exempel:
¶ 8:44 fm
I senaste die Zeit försöker den italienske filosofen Paolo Flores d’Arcais på ett liknande knep. Den här gången är motståndaren som ska tvålas till inget annat än självaste USA. ”Är USA fortfarande en demokrati?” lyder rubriken. Flores d’Arcais går igenom ett antal kriterier och kan konstatera att USA just genomgår en kamp mellan demokratins företrädare och ”populistiska demoner” som vill avskaffa den.
Men problemet är att Flores d’Arcais definiton av demokrati har skräddarsytts just för att kunna ställa USA:s status ifråga. Det räcker därför inte med de kriterier som normalt brukar tas upp: respekt för minoriteters rättigheter samt fria och jämlika val. Nej, tydligen måste ett land för att vara demokratiskt också eliminera fattigdomen (farväl Indien och den nyfödda demokratin Ukraina). Dessutom får politikerna inte utlova speciella förmåner för vissa grupper i syfte att vinna röster (där ryker hela EU, Japan och ett stort gäng andra demokratier). Slutligen får den enskilde väljaren inte påverkas i sitt fria val (där ryker nog alla eventuellt återstående demokratier eftersom det torde vara svårt att praktisera demokrati utan valkampanjer). Vad säger du, Paolo, är inte snabbmatskultur också oförenlig med riktig demokrati? Eller baseball? Eller countrymusik?
Flores d’Arcais går sedan vidare och attackerar i stort sett alla amerikanska institutioner. Även media får sig givetvis en släng. Och visst är det tacksamt att hoppa på Fox News, New York Times och andra media som stryker Bush och hans anhang medhårs. Men i sedvanlig italiensk anda ligger Flores d’Arcais lite efter i den tekniska utvecklingen, eftersom han menar att TV-mediet nu håller på att ta över tidningarnas roll som primära nyhetsförmedlare. Herregud, det hände ju för 50 år sedan! Vad som händer idag är ju att internet håller på att ta över tv-mediets betydelse. Och detta är en rörelse bort från alla de problem PFA tillskriver amerikanska media: koncentration, likriktning, manipulation. Däremot stämmer PFAs diagnos ganska bra in på Italien. Fast nu är det ju inte Italien vi snackar om...
Nu är det nog dags att fråga sig vad PFA har för syften. Jo, givetvis är det att varna för den kristna höger som nu har sådan medvind over there. Men denna rörelse känns ju så hotande just för att den så framgångsrikt verkar inom de demokratiska strukturerna!
Varför är det så svårt att förstå att George W Bush kan vara ett svin trots att USA är en demokrati? Att Irakkriget kan vara orättfärdigt trots att beslutet fattats i god demokratisk ordning? Detta är två separata frågor, och debatten måste föras separat. Problemet, när man försöker koka soppa på en spik på det här sättet, är nämligen att man förlorar trovärdighet i debatten. Dessutom skymmer alla plumpa påhopp det faktum att USA just nu är väldigt dåligt på att leva upp till demokratiska standards t ex när det gäller behandlingen av fångar i Irak och på Guantanamobasen. Dessa händelser är upprörande och utgör grava brott mot demokratiska grundprinciper. Men vi är så upprörda, vi hade väntat oss mer, just för att USA är en demokrati. Om man som PFA slänger in lite vad som helst i den anti-amerikanska vågskålen förringar man betydelsen av dessa förbrytelser.
Den som till äventyrs vill testa om den svartvita världsbilden står pall för en lite djupare analys bör läsa David Aaronovitchs krönika i söndagens Observer. Jag har själv precis börjat fundera på om man kanske ska sluta stämma in i det slentrianmässiga fördömandet av Bush och försöka problematisera situationen lite. Eftersom vi tvingas leva med killen i fyra år till (och därefter, som the Economist föreslår, kanske får se hans lite klurigare bror i Vita Huset) kan det ju vara läge att gilla läget. Och Aaronovitch pekar bl a på att det mitt i det religiösa svamlet i GWBs installationstal finns ett och annat som är svårt att avfärda för den med hjärtat till vänster. Sug på den här, till exempel:
America will not pretend that the jailed dissidents prefer their chains, or thatJa, bäst jag slutar innan jag hamnar i en total omfamning av Dubya, som jag trots allt i grunden ogillar. Kanske säkrast att tillägga att Team America: World Police var en besvikelse då den inte innehöll nästan något av den befriande förmågan till amerikansk självkritik. Och den som tycker att världsbilden börjar skaka betänkligt när en vänsterprofil som Aaronovitch omfamnar Bush bör istället läsa Gary Younges artikel i dagens Guardian. Där är världen fortfarande i ordning: USA är den stora boven och Fidel Castros diktatur är en fascinerande blandning av "the imperfect and the impressive".
women welcome humiliation and servitude, or that any human being aspires to live
at the mercy of bullies.
¶ 8:44 fm
