What's right with British Conservatism? Det har gått ett tag sedan jag skrev sist, och under tiden har så mycket hänt att man inte vet var man ska börja. Men okej, jag var på en mycket intressant debatt på Institute of Contemporary Arts (garanterat bästa julklappen, tack Johan!). Ämnet för kvällen var "What's wrong with British Conservatism?" och i panelen satt ett antal potentater med olika grad av anknynting till de brittiska konservativa. För egen del hade jag nog varit mer intresserad av en debatt på ämnet "What's the point with British Conservatism?", men då jag efter några månader som invånare i det Förenade Kungadömet betraktar Tories som ett av dess stora mysterier, kunde jag inte motstå att gå dit och lyssna.

Först ut var Irwin Steltzer, en snubbe involverad i diverse konservativa thinktanks på andra sidan Atlanten, tillika kolumnist i ett par brittiska tidningar. Denne pekade ut fem punkter som skiljer den blomstrande konservatismen i USA från dess motsvarighet i Storbritannien:

1. George W Bush håller fast vid sina värderingar i alla lägen, medan Tories vinglar fram och tillbaka.
2. Amerikanska konservativa har kul medan deras brittiska motsvarigheter gör ett plågat intryck.
3. Republikanerna i USA har företrädare som gör ett sympatiskt intryck medan få väljare skulle fästa sin tillit till Michael Howard.
4. Det är mycket högre i tak bland de amerikanska konservativa.
5. Motståndet är mindre i USA; Demokraterna är svaga medan New Labour under Tony Blair är en livsfarlig motståndare för Tories.

Mycket ligger väl i dessa kommentarer. Men för egen del är jag benägen att betrakta frågan från den andra sidan: varför har Tories väljarstöd överhuvud taget? De är gamla och bittra och deras kärnväljare håller på att dö ut. Dessutom har ju Storbritannien redan en konservativ regering, så vad ska man med en konservativ opposition till?

För ja, i alla andra europeiska länder skulle New Labours politik betecknas som konservativ. Efter åtta år vid makten har man fortfarande ett av Europas lägsta skattetryck (35,3 procent enligt senast tillgänglig siffra, ett par procentenheter under OECD-snittet). Bland huvudpunkterna i New Labours politik finns hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Okej, i en nyligen utgiven bok som sammanställer Labourregeringens politiska bedrifter, konstateras att de rika fått det marginellt sämre och de fattiga fått det bättre sedan 1997. Men det rör sig om små förändringar som även en konservativ borde kunna stå ut med.

Men nu ser det ut som att de konservativa trots allt hittat sin nisch: att ta itu med det moraliska förfallet i England. Ungdomar dricker, tar droger och har sex i ungefär samma omfattning som i andra länder. Detta är givetvis illavarslande. Med en massiv informationskampanj på skolor och vårdcentraler ska man göra något åt ungdomens "brist på självkänsla" och grupptryck. Kanske borde man prova samma koncept i Sverige? Varför inte låta Göran Hägglund turnera på svenska skolor och visa att man inte behöver dricka alkohol för att vara cool?

Väljarna låter sig dock inte imponeras av denna omsorg om de ungas välbefinnande. Gapet mellan Labour och Tories är större än på mycket länge. I den senaste undersökningen får Labour 42 procent, Tories 30 och Liberal Democrats rasar ner till 18 procent. Samtidigt ser det ut som att valdeltagandet kan bli det lägsta sedan första världskriget. Inte att undra på, då bara 21 procent av väljarna kan se skillnad på de två största partierna.  ¶ 11:31 fm